Vandring Ammarnäs till Hemavan, kungsleden

Kungsleden börjar i Abisko och slutar i Hemavan, totalt över 40 mil. Den sista etappen börjar i Ammarnäs och går genom Vindelfjällens nationalpark och slutar i turistorten Hemavan 8 mil senare. Naturen är storslagen och STF har övernattningsstugor längs vägen. Avstånden mellan stugorna är korta och etappen kan därför vara lämplig för nybörjare. Nackdelen är de svåra kommunikationerna till Ammarnäs.

Om man väljer att börja i Hemavan eller Ammarnäs är en smaksak. Att ta sig till Hemavan är betydligt lättare än till Ammarnäs, från Stockholm finns både flyg och direktbuss. Att ta sig till eller från Ammarnäs är betydligt svårare, byn ligger i slutet av en lång väg, den längsta "blidtarmsvägen" i Sverige. Från Hemavan kan man ta buss via Storuman och Sorsele, en resa på nio timmar. Åker man från södra Sverige så tar man lämpligen nattåget till Vännes, därefter väntar sex timmar med buss med ett eller två byten. Själv valde jag det senare alternativet. Eftersom tåger var försenat en timma så missade jag bussen mellan Vännäs och Lycksele, men SJ ordnade en ersättningsbuss. I Lycksele blev det bussbyte till Sorsele, där samma buss men med annat nummer åkte den sista sträckan till Ammarnäs dit jag kom klockan 13 den 4:e augusti. Den lilla byn är väldigt trevlig, och det finns ett värdhus där några av mina medresenärer valde att äta lunch. Själv satte jag igång direkt.

Dag 1: Ammarnäs - Aigertstugen, 8 km.

Första etappen är den kortaste, men blir också den jobbigaste. Packningen är som tyngst i början av en vandring, och min kropp är inte van vid tyngden på axlarna. Uppskattningsvis så väger ryggsäcken 17-18 kg denna första dag. Stigningen upp till Aigertstugan är +350 meter genom en björkskog med tillhörande myggor. Under juli månad har det regnat en hel del (enligt stugvärden i Aigertstugan vissa dagar 40-50 millimeter) så stigen är lerig, om än inte mer än vad jag har stött på på Sörmlandsleden. Där det behövs finns det spångar, som alltid på Kungsleden, men att gå här i något annat än kängor eller stövlar är inte att tänka på. Stigen passerar flera fina vattenfall som lämpar sig utmärkt för kortare raster. Den sista biten innan jag kommer fram till stugan går på kalfjället. Av de stugor jag övernattar i är det Aigertstugan som har lägst beläggning, bara lite drygt 1/3 av sängarna blir upptagna över natten. Kostnaden är 290 kr, 30 kr mer än vid andra stugor på grund av tillgången till bastu, som jag själv inte använder. På grund av att det inte är så många boende får jag ett fyrbäddsrum helt för mig själv.

Dag 2: Aigertstugan - Servestugan, 19 km.

Inledningen på dagen börjar med en brant stigning. Aigertstugan blir snabbt mindre och känslan över att se den krympa ihop till en mindre och mindre prick varje gång jag vänder mig om är härlig, men jag får ta pauser med korta mellanrum på grund av ansträngningen. Jag tänker att inför nästa vandring ska jag förbereda mig bättre fysiskt för att gå med packning i uppförsbacke, en tanke som kommer att återkomma flera gånger. Regnmolen tornar upp sig åt det håll där jag ska vandra, men regnet uteblir. Istället kommer solen fram, och vädret blir riktigt bra, något som kommer att fortsätta under resten av veckan. Den platå som jag går över ligger på nästan 1100 meters höjd över havet, bland de högsta punktera på Kungsleden. Det finns ett par räddningsstugor/kåtor längs denna etapp vilket kan vara praktiskt om det regnar och man vill kunna rasta utan att besväras av regnet.

Mot slutet av etappen bär det brant nedför mot floden Vuomejokke och björkskogen. Där det finns en bro över floden finns det ett 15 meter högt vattenfall som är väldigt imponerande. De sista kilometrarna går längs floden och denna etapp är den där jag mest besväras av knott. Efter att ha kommit fram till Servestugan gör jag ett försök att ta en kortare promenad för att sätta mig och läsa utomhus, men detta förkastar jag snabbt. Vid varje stuga finns en stugvärd som har till uppgift att ta betalt och sälja proviant. Stugvärden i Servestugan är tysk men pratar utmärkt svenska och bor med sin fru i stugan. Jag inhandlar chokladpuddings-pulver för 20 kronor. Utbudet är förvånansvärt stort, priserna givetvis högre än i vanliga butiker men med tanke på hur svårt det är att få fram proviant till fjällstugorna så känns det inte så märkvärdigt. En alternativ väg till Servestugan är att gå direkt från Ammarnäs och ta båten över Stor-Tjulträsket.

Dag 3: Servestugan - Tärnasjöstugan/Syterstugan, 27 km.

Under dag två tänker jag ofta att det måste vara dagen med de mest storslagna vyerna, men det visar sig att det är nästa etapp som i ännu större utsträckning får mig att tappa andan. Jag har delat rum med en norrman som har bestämt sig för att börja gå vid fem för att på så sätt undvika värmen. Själv vaknar jag en timma senare, men kommer iväg redan klockan 7. Leden går från Servestugan brant uppför för att sedan gå brant nedför. Därefter följer jag kanten av ett berg och har i fjärran ett imponerande bergsmassiv framför mig, bland annat syns Sytertoppen som är 1768 meter hög. Redan vid 12 är jag framme vid det som skulle vara dagens etappmål, Tärnasjöstugan. Stugan ligger vid Tärnasjön med björkar och knott nära inpå knuten.

Efter att ätit lunch bestämmer jag mig för att ta nästa etapp direkt, något min norske rumskamrater hade planer på. I ett utslag av överoptimism och nationalism beslutar jag mig för att gå ytterligare 14 km. Denna del går till största delen längs Tärnasjön, även om det tyvärr är sällan man kommer ned ända till vattnet. Mygg och knott gör några längre raster omöjliga, men vid ett ställe finns det en riktigt fin strand, även om jag nöjer mig med att doppa fötterna. Vid södra änden av sjön leder fem broar över till andra sidan och de sista kilometrarna går till största delen uppför. Med staplande steg kommer jag fram till Syterstugan klockan 19. Priset för denna långa dag blir en stumhet i benen som sitter i ytterligare några dagar. Den stora bonusen blir att jag får en extradag i Syterstugan att göra en dagsutflykt på, något som kommer visa sig vara ett riktigt lyckokast. Sensmoralen är att undvika allt för långa dagsetapper, och att lägga in minst en extradag för dagsutflykter (eller vila).

Dag 4: Måskoesvaajja tur och retur, ca 15 km.

I Syterstugan är det fullt, de sista som kommer får sova på madrasser på golvet. Enligt stugvärdinnan är det elfte natten i rad som det är överbelagt. Den andra natten som jag stannar i stugan finns det däremot platser kvar. Min plan för min extradag är att gå mot Umasjö för att vända tillbaka efter 7-8 kilometer. Av stugvärdinnan får jag tipset att istället svänga av efter några kilometer upp mot Måskoesvaajja. Efter en titt på kartan så nappar jag på idén; Måskoesvaajja är en platå omgiven på tre sidor av branta berg, att dömma av höjdkurvorna rena stup. Leden mot Umasjö som jag följer några kilometer är markerad, men inte alls lika underhållen som Kungsleden. Alla blöta partier har inte spångar, och på något ställe hittar jag inte leden. Efter en dryg timme är jag framme vid den lappkåta där det är dags att ta av från leden och ge mig ut i omarkerad terräng. Efter att ha korsat några mindre bäckar bär det uppför och därefter kommer jag upp på platån. Vid kanterna rinner vattenfall nedför bergssidorna och fyller på den flod som går genom landskapet. Marken är grön, på sina ställen finns det sumpmark. Det känns som att ha upptäckt en bortglömd dal, och vetskapen om att väldigt få sätter sin fot här ger mig en speciell känsla i kroppen. Jag går in till mitten av platån och använder mitt spritkök för att laga en soppa. Efter en lunch på ett par timmar börjar jag gå tillbaka, med en stor upprymdhet inom mig. Under hela turen ser jag inte en enda levande människa. Vädret har även denna dag varit utmärkt med sol och några få moln.

Dag 5: Syterstugan - Viterskaletstugan, 12 km.

Efter en inledande brant stigning uppåt med påföljande branta nedförslöpa så är denna etapp väldigt lite kuperad. Större delen går igenom syterskalet (skal används i benämningen dalgång på kartan) och följer syterbäcken fram till Viterskalsstugan. Här finns det lampor som drivs med elektricitet från solceller även om köket är gaskök precis som i de övriga stugorna. På kvällen tar jag en tur upp för viterskalet med siktet inställt på en sjö, men jag hindras av en flod som jag inte vågar mig över.

Dag 6: Viterskalsstugan - Hemavan, 11 - 4 km.

Den sista etappen följer till en början dalgången som jag gick i föregående dag. När den öppnar upp sig mot dalen där Hemavan ligger blir det lite stigning uppför över dalkanten för att sedan ha en vid utsikt. Mörka moln drar ihop sig, men något regn kommer inte. De sista kilometrarna väljer jag att åka lift. Åt andra hållet, det vill säga upp för berget, åker killar (och en tjej) lift med cyklar för att sedan köra nedför berget där vinterturisterna har åkt skidor några månader tidigare. En del tar även liften upp hit för att ta några steg på Kungsleden för att sedan åka ner igen.

Hemavan är betydligt mer turistiskt än Ammarnäs, och att spendera en eftermiddag här är ganska bortkastat. En norrlänning som jag träffade i Aigertstugan uttrycker det som att "det är för mycket Gore Tex i Hemavan", och jag förstår nu hans poäng. Mitt plan går klockan 6:00 dagen därpå, så jag har bokat in mig på vandrarhemmet. Speciellt många timmar sömn blir det inte, huvudet är fullt med intryck och tankar, och några sena gäster gör inte saken bättre. Flyget har plats för 80 passagerare men lämnar Hemavan med sex. Ytterligare sex går på vid mellanlandningen i Wilhelmina, men någon vinst för flygbolaget blev det inte på denna rutt.


Sammanfattning: Att gå sex dagar i fjällen utan regn är nästan omöjligt, att jag har haft en väldig tur är jag medveten om. Det här är antagligen den bästa vandring jag har gjort, och det finns nästan inget som jag tycker kunde blivit bättre. Generellt sätt så är augusti bättre än juli för fjällvandring; mindre regn, mindre mygg och inte lika varmt. Det finns mycket att skriva om mat och packning vilket jag kommer att göra senare. Redan under vandringen växte planer på en ny vandring nästa år fram, och lite olika förslag på vandringar kommer också att komma senare.