Intervju: Dahn, Prima Travel

Då jag nu rest tre gånger med Prima Travel så vore det intressant att veta lite mer om företaget. Därför har jag satt ihop sju frågor och varit i kontakt med Dahn som arbetar på företaget.

Fyra bilder tagna från Prima Travels hemsida.

Hej Dahn. Vad roligt att du vill vara med och svara på lite frågor för min blogg. Du får fritt utrymnme att svara på frågorna.

Kan du berätta lite om vem du är och vad du gör på Prima Travel.
Jag är en resetok som tycker att det bästa sättet att upptäcka världen på är till fots. I det tempo våra kroppar är byggda för hänger alla fem sinnena med. På Prima Travel är jag produktchef och ser dels till att existerande resor genomförs med hög kvalitet, dels lägger jag upp nya spännande resmål.

Jag rekryterar även våra guider samt sköter företagets IT. Vi är ett slimmat företag och man får göra lite av varje, det är roligt och ger också bättre resultat.

Berätta kort om företaget och era visioner för de kommande åren.
Det har varit fantastiskt att få vara med och driva upp Prima Travel till Sveriges största specialist på vandringsresor och cykelresor de senaste åren. Vi har ju funnits i snart 25 år men målet är att om man tänker på vandringsresor, då ska man tänka på Prima Travel.

För det krävs hög kvalitet och samtidigt att hela tiden komma med nya resmål. Man ska inte behöva leta efter rätt resa någon annanstans utan vi har något för alla. Vi har också många återkommande gäster och de vill hela tiden ha mera! Vi tror att vår passion leder oss till rätt resor, vi tänker som våra gäster gör.

Hur ser åldersfördelningen ut; är det bara pensionärer eller lockar vissa resor de "yngre"?
En typisk Prima-gäst är 45-70 år. Samtidigt tror jag att vandring och cykling är något som lockar alla åldersgrupper. Men är man riktigt ung kanske man hellre letar efter ett billigare sätt att resa än på våra kompletta livsnjutarresor där det mesta ingår. Även om priserna så klart är bra med tanke på vad man får.

Vilken resa är mest populär i ert utbud, och varför?
Våra riktiga ankare är Vandring i Ligurien, Vandring i Val Gardena och Pilgrimsvandring i Spanien. Ligurien ger så mycket, det är så bländande vackert på kustvandringarna, och kombinationen grön kust, blått hav och färgglada sagobyar är oslagbar. Det doftar och blommar överallt. Jag bodde till och med i Ligurien i några år, jag blev så tagen av området.

Val Gardena i italienska Dolomiterna kan vara det vackraste området i Alperna. Vandringen har ju sin vagga i Alperna och här är det precis som man tänker sig, med böljande gröna ängar och spetsiga vita berg. God mat dessutom, det är alltid viktigt på våra resor!

Att vandra till Santiago de Compostela har blivit mycket populärt. Med oss kan man gå en mängd olika delar av leden mot slutmålet. Några har säkert andliga mål med sin resa, många andra tycker bara att det är skönt att vandra på egen hand utan guide och utan grupp, men med flyg, hotell och bagagetransport ordnade av oss.

Vilken expedition skulle du säga vara den enklaste (eller bästa) att börja med?
Stora Schweizturen, runt Massif des Diablerets, är klockren. Man bor fyra nätter på fjällstation och resten av tiden på bekvämt hotell med spa nere i byn. Perfekt för den som vill pröva på lite tuffare vandringar och bo på hyttor. Även en av årets nyheter bland Expeditionerna, Vandring på Island, ger otroligt mycket unika upplevelser utan för mycket umbäranden.

Om du själv skulle få komponera en vandringsresa, var skulle den vara och varför?
Jag har sådan tur att jag får göra just det mest hela tiden! Jag vill ju inte spoliera överraskningen och tala om vad som är på gång (och det är mycket), men bland resor som vi nog inte kommer med än på ett tag så skulle jag själv gärna vandra i Patagonien och på Antarktis. Det är fascinerande med den sista obebodda kontinenten. Samtidigt gillar jag bäst de välbalanserade resorna i Europa, att få till den perfekta mixen av motion, avkoppling, god mat, vackra vyer, möten och gärna ett svalkande bad. Då blir varje dag på resan tillfredsställande till max.

Om du skulle få skicka med ett tips till Vandringsmans läsare, vad skulle det vara?
Snöa inte in på ett område eller en typ av vandringar. Pröva att vandra i Alperna, vid Medelhavet, vandra tufft och vandra lätt med mer utrymme för kultur och gastronomi. Det finns så mycket att upptäcka och varje ny plats leder till nya idéer. Det är en underbar planet vi lever på.


Då får vi tacka Dahn, produktchef på Prima Travel. Och vill ni läsare se vad vi konsumenter tycker om de upplevelser vi haft med företaget, så finns det flera inlägg på bloggen. Har du som läsare erfarenhet av företaget, liknande företag eller den typ av produkt de säljer så är det bara att skriva en kommentar.

El Camino de Santiago, dag 1

El Camino de Santiago är en pilgrimsled som startar i den franska byn Saint-Pied-de-Port, för att sedan gå över Pyrenéerna till Spanien där den efter ca 800km slutar i staden Santiago de Compostella. Detta är berättelsen över hur jag och en vän på sju dagar vandrar de första 165km av denna utmaning. 

Som ni bekanta läsare av bloggen vet så har jag köpt vandringsresor av Prima Travel två gånger tidigare; nämligen till Skottland och Dolomiterna. Så det var naturligt att välja dem igen, då deras paket ger stor frihet men också bekvämlighet.


Och nu skulle jag vandra ihop med en vän som inte är så erfaren, då känns hotell med middag och vin som lockande efter en lång dags vandring. Vandra med förstånd och njut också av upplevelsen.

Låt mig nu berätta om förberedelserna, utrustningen, upplevelserna och de tips jag nu kan ge utav erfarenhet som kommer ge just dig en extra bra upplevelse och kanske även spara dig pengar. Jag kommer också kort berätta om äventyrarklockan Ambit av märket Suunto, som jag provade under vandringen - läs mer utförlig utvärdering. Varje dag avslutas med ett tips; kolla in det!

De tre grundläggande tipsen från mig som känner mig som lite erfaren och som faktiskt gått längst flera olika leder måste bli dessa;

• Ha kondition. Se till att du klarar av att gå i 6 timmar med en medelfart på över 3km/h om du bär en ryggsäck på 4-6kg. Klarar du av detta så har du en ok grund. 
• Ha utrustning. Se till att du har bra utrustning; ryggsäck på 18-35 liter, kängor och regnkläder som du trivs med. Har du detta så uppfyller du grunderna tycker jag. 
• Ha kunskap. Läs det bifogade materialet mycket noga, inte minst den bok på engelska som Prima Travel skickar med - den är mycket bra! Planera var ni ska ta lunch etc. 

Eftersom det blir ganska mycket att skriva om så hoppar jag över återkommande beskrivningar av hotellen och b&b, samt ingående beskrivning för resan fram till byn i Frankrike där vi startade.

Saint Pied de Port, starten på El Camino de Santiago. 

Sträcka #1:
Saint-Pier-de-Port till Roncesvalles, ca 24km. 

Pilgrims Guide to the Camino De Santiago, 6:th Edition. J. Brierley.

Dag 1 av vandringen och vi vaknade upp på det lite mörka och tysta hotellet, det märktes tydligt att det var lågsäsong så här i början av april. Dagen innan hade vi flugit till Bilbao via Frankfurt för att sedan köras med bil till den lilla franska byn. Redan första kvällen hade vi gått upp till pilgrimskontoret och köpt oss pilgrimspass där man kan sätta stämplar från de platser man besöker. Att göra detta är ett absolut måste, enligt min mening. Turistkontoret stänger vid 18-tiden, pilgrimskontoret är öppet till 22 på kvällen.

I en butik köpte jag mig ett enkelt halssmycke, men det känns ändock som en trevlig symbol för det som skulle komma. Det finns även en El Camino ring, den kan jag kanske tänka mig att köpa när hela leden är avklarad. Ett tips är att köpa varit paraply i byn om ni inte har något med er. Även om man är klädd i heltäckande regnkläder kan det vara skönt att skärma av regnet.

Bland det första jag gör intill kyrkan utanför vårt hotell är att ställa in höjd över havet på min Suunto. Jag vet inte exakt höjden, men enligt en guidebok så ligger byn på 164 meter.

Denna dag bär jag ett pulsbälte samt låter klockans GPS mäta min hastighet, förflyttad distans och så klart geografiska position.

En klocka som den nya modellen Ambit gjorde vandringen betydligt roligare och säkrare (läs mer).


På den första etappen finns det två vandringsleder att välja, den över bergen och den längst bilvägen. Den senare ska tas om vädret är för dåligt. Denna dag var det dimmigt och regn i luften, men inte så mycket att jag bedömde det som farligt att gå över bergen. Så vi började så sakta gå upp upp upp.

Vi saknade den magnifika utsikten, men det var stämningsfullt. 

Härbärge och restaurang - Orisson

Efter ca 8km och en stigning på ca 650m så kommer man fram till härbärget Orisson, en naturlig plats för att ta lunch på då det är den enda platsen att köpa mat på under första dagens etapp. Vi gick från hotellet vid 9 på morgonen och kommer fram 2h 45m senare. Det fanns de som åt stora måltider, men min rekommendation är att äta lätt. Ni har lång vandring kvar med rejäl stigning, så bli inte sittande allt för länge i stugans värme. Själva satt vi 40 minuter. Vi åt skinkmackor och drack varsin läsk. Inte den optimala drycken, men vi kände att lite socker behövdes. En extra macka inköptes också som vi bar med oss. Och glöm inte att be dem stämpla ditt pilgrimspass.

Denna dag så träffade vi på flera andra pilgrimer, och det pratades en del. Bland annat pratade vi med en kille som läst teknisk medicin i Nederländerna i ett år. Men nu hade han hoppat av sin utbildning för att i stället vandra hela Caminon, med enda mål att bli klar innan augusti.

Och han var inte ensam, vi pratade även med en Sydafrikan som bott i London under tre år och arbetat som kock. Han hade sålt sin lägenhet och sagt upp sig från jobbet - allt för att gå pilgrimsledens ca 800km. Vi såg också andra vandrare, ensamma eller i grupp. Några av dem skulle bli återkommande ansikten under vår vecka på leden, medan andra bara sågs en enda gång och kanske utväxlades ett kort "Buen Camino". Pilgrimens naturliga hälsningsfras.

Det pratades många olika språk längst leden. Kanske främst spanska och engelska, men då det fanns pilgrimer från olika länder hördes även tyska, danska och italienska. Ett tips är att lära sig lite spanska innan resan, så att man bekvämt kort kan hälsa på andra. En kortare kurs på Folkuniversitetet (eller liknande) samt 80st gratis podcast - Coffee Break Spanish kanske kan vara något?

Innan man reser kan det kanske också vara på sin plats att se filmen The Way. Ett drama från 2010, med Martin Sheen (Wikipedia).

Här var dimman som tätast, det var svårt att se leden.

Efter värdshuset så var det åter att sätta fart. Sträckan fortsatte längst en grusväg som var lätt att gå längst. Någon stans så skulle vi passera en liten staty av Jungfru Maria, men den var helt omöjlig att se i dimman och vi ville inte bege oss ut i terrängen och söka. Det kändes aldrig direkt farligt, men man ska ha respekt för naturen - inte minst när man går i bergen. På en minut kan dåligt, gå till riktigt allvarligt - då kan faran uppstå.

Själv började jag bli lite mer "besvärad" när det var dags att lämna vägen vid en grupp kors, för att ta oss ut över ett stort parti med gräs och upp i ett pass mellan två toppar. Dimman och regnet gjorde att mina glasögon var helt omöjliga att se igenom. Så mitt tips till er som bär glasögon, ha med en duk att torka dem med samt bär hatt! Ett brätte hindrar regnet att försämra synen.

Vid passets krön, som ligger ungefär 500 meter från korsen, finns en liten koja av sten på höger sida. Den är stor nog för ett antal vandrare att trycka ihop sig vid kraftig nederbörd och regn. Bra att känna till om vädret skulle bli mycket dåligt.

Den dimmiga och sorgsna skogen. 

På andra sidan passet gick vi längst en stig som bitvis var rätt lerig en regnig vecka i april. Men vilken atmosfär! Till vänster en brant täckt av grönt frodigt gräs och till höger en helt underbar skog, som i sin blöta och bladlösa skepnad gav ett väldigt ödsligt och sorgset intryck i dimman. Detta kan ha varit en av de finaste upplevelserna under vandringen. Skinande sol hade kanske varit att föredra, men vår upplevelse var minst lika vacker och spännande.

 Mattias och Angela, vid den Fransk-Spanska gränsen.  

Fyra kilometer efter gränsen var vi vid Col de Lepoeder befinner man sig på den högsta delen av berget, med sina 1.450m över havet. Och här stannade jag till för att kontrollera min klockas höjdmätare - 1.442 var svaret när vi tog en kort rast innan det var dags att ta oss ner på andra sidan berget.

Skogen på andra sidan toppen. 

När man efter en lång första dag når den högsta punkten och börjar bege sig nedåt så finns det två olika vägar att välja. Vi valde den stigen som är brantare och lite farligare, än den väg som man kan välja. Även här var skogen helt fantastisk. Inte lika sorgsen som tidigare, men stillheten och ödsligheten var mäktig. Mängder av rostbruna löv från fjolåret täckte marken, och vi tog massor av bilder.

Betänk dock att man måste vara försiktig, efter en hel dag är det lått att tappa fästet och många skador i knän och fötter beror på stukningar när man går nedför. Så mitt tips är att man knyter kängorna ordentligt och använder en vandringsstav för att avlasta. De moderna teleskopstavarna väger inte mycket, så det är min rekommendation att man tar med sig en. De kan verkligen ge det stöd som du behöver - även om det bara är under 15 minuter under hela dagen så är det värt vikten.

Väl framme i Roncesvalles kommer man fram till en bäck där det finns bord och bänkar. Här kan det vara bra att skölja av kängorna lite och borsta av sig den värsta leran, innan det är dags att gå den sista biten upp till byn. Här såg vi hur en äldre man som gick leden ensam föll ihop på gräset, så jag skyndade fram för att ge honom min hand. Han bar rätt mycket packning och såg trött ut. Kan bara hoppas att allt gick bra för honom i fortsättningen.

Suuntos Ambit, ca 8h30min och ca 25km i rörelse.  

Och utanför hotellet stannade jag upp och tittade på min Ambit, den visade jag jag vandrat 24,6km från hotell till hotell - vilket känns väldigt korrekt. Vidare anges höjden över havet till 952m, och enligt guideboken ligger Roncesvalles på 960m. Skillnaden är så liten att det måste anses vara en perfekt träff, då jag inte visste den exakta höjden där jag stod när klockans mätning startades. Som ni kan räkna ut gick vi inte speciellt fort denna första dag, knappt 3km/h när pauserna är inräknade (jag stoppade inte klockan).

Direktlänkar 2012:

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7].

Direktlänkar 2015:

[Dag 8], [Dag 9], [Dag 10], [Dag 11], [Dag 12]

Dagens tips

Låt mig avsluta med en lite pinsam men viktig detalj. För när jag tog av mig kängorna på hotellet, drog ur sulorna och fyllde dem med toapapper för att ta bort fukten så upptäckte jag en sak. Under sulan låg en trasig blyertspenna. Historien är som följer. Hemma innan vandringen så föll en blyertspenna ner från en hylla när jag packade för resan. Jag såg inte var den tog vägen, men den ramlade ner i höger känga. Och när jag satte i sulorna tyckte jag att det kändes lite konstigt i höger känga, men jag lät det vara då jag hade bråttom.

Hela första dagens vandring gjordes med en blyertspenna under sulan i höger känga, och jag kände inte alls av det. Sulorna är så styva och ger så mycket support att det inte märktes. Men dra nytta av denna historia - kontrollera alltid utrustningen ordentligt! I mitt fall satte jag i sulorna utan att först stoppa ner handen innan, ett misstag för en nybörjare.

Reglerna för kängor är enkla.

• Varje morgon - känn efter inuti och sätt i sulorna ordentligt. 
• Varje kväll - ta ur sulorna, töm kängorna, plocka bort stenar och fyll dem med papper.  

El Camino de Santiago, dag 2

Dag två och vi vaknar upp till betydligt mer sol än tidigare. Lämnar våra väskor för transport kring 8 på morgonen, för att sedan gå och äta frukost. Vi förbereder oss för ännu en etapp längst El Camino. Denna dag tog jag ta sk "Waypoints" med GPS:en i min Ambit. 

Sträcka: #2
Roncesvalles till Zubiri, ca 22km

Pilgrims Guide to the Camino De Santiago, 6:th Edition. J. Brierley.

Men det startade inte bra, efter bara 20 meter så läcker det vatten. Nästan en liter av min väns vatten i vätskesystemet har läckt ut i ryggsäcken. Detta resulterar i att jag i fortsättningen kommer att bära lite mer vatten i mitt och hon har flaskor. För vi vid kontroll upptäcktes att vätskesystem läckte från flera ställen då påsen sattes under lite tryck, vilket den gör i en väl packad ryggsäck. Som sagt - att ha kontroll på sin utrustning är viktigt. Allt resulterade att vi kom iväg så sent som 9:45 - vilket jag tycker är för sent. Mitt råd är att senast starta 9:00.

Början består av platt mark som är väldigt enkel att gå på, så farten blir högre. Man går igenom ett vackert landskap med lövträd och vi njöt i värmen. Området kallas Sorginaritzaga skogen (oakwood of witches), där nio häxor bränts på bål. Efter ca 3km kommer man fram till Det Vita Korset, en symbol för det heliga skyddet mot ondska. En naturlig plats att dricka lite vatten och ta några fotografier.

Det Vita korset. 

Några hundra meter till och vi kommer till byn Burguete, där finns den första affären längst leden. Vi stannade och köpte en flaska vatten. De som vill bunkra så är detta ett bra ställe. Det ligger precis där man korsar stora vägen, går inte att missa. Vi går vidare in i byn och här följer man bara vägen. Det är dock smalt och trottoaren är ibland intill obefintlig.

Var noga med att gå på vänster sida, du ska alltid gå så att du möter bilarna på din egen sida. I byn fanns kyrka, vandrarhem och restaurang, men vi gick bara förbi. Leden fortsätter ut i ett öppet landskap med bondgård, hagar med hästar och i skyn kunde vi se stora rovfåglar cirkla i jakt på byten.

Efter lite mer än 6km kommer man fram till byn Espinal, här kan det vara bra att gå på toaletten - men det är för tidigt för lunch. Vik av till höger och följ leden genom byn, på höger sida hittar ni denna restaurang. Toaletterna finns på utsidan. Vik sedan av vänster ut ur byn.


Vi går sakta ut ur byn upp för en lång backa, i dag är det riktigt varmt och himlen är klar. Vi kan efter ett tag vända oss om och får en enormt vacker vy över omgivningen. Det som ger störst intryck är det helt snöklädda berget vi ser vid horisonten. Som tur var hade jag med mig min lilla lätta kikare, och vi kunde njuta av den mäktiga synen.

Men mitt tips är att ni tänker efter mycket noga huruvida ni ska ta med en kikare eller inte. Själv bar jag den bara två av de sju dagarna. Efter den sugande backen kommer vi upp på ett stort gräsfält som bara är helt perfekt för att njuta av livet.

Mattias och Angela - på ett underbart gräsfält.  

Nu går det nedåt, från den högsta punkten uppe på fältet går stigen över en trafikerad väg (N-135) och slingrar sig hela 150 meter. Det finns enkla staket längst stigen på ett ställe, där har pilgrimer satt upp grenar i form av kors. Detta är något ni kan se på flera ställen längst leden; pilgrimer har skapat platser där de bygger stenformationer eller sätter upp eget gjorda kors. Var delaktig är mitt tips; bidra med din egen kreation.

Nu ska man bara ta sig över vattendraget Rio Erro, vilket görs genom att man kliver på betongpelare. Och efter det tar vi oss snart in i byn Viskaret. Vi har nu gått ca 11km denna dag, så det är dags för lunch. I byn passerar vi två barer, där man mest kan köpa enkla mackor vad vi kunde se. I stället valde vi att gå genom hela byn, till butiken - som är det sista huset. Yoghurt och salami mm inhandlades.

Matbutiken i byn Viskaret.

Vi lämnar byn 14:30 efter att även ha ätit två chokladkaniner (det är ju påsk). Och i dag har vi njutit för mycket av solen, vi har varit långsamma. Så nu sätter vi upp bra fart, men värmen är också riktigt hög i dag så periodvis lider vi i hettan. Att göra vandringar nu på våren är en sak, vi undrar bägge hur det skulle vara en högsommardag.

Vårt problem är att det inte fanns något boende i Zubiri, så Prima Travel hade bokat en taxi åt oss för att kunna åka tillbaka till Roncesvalles. Där vi skulle sova ännu en dag. För att dagen efter bli körda med taxi tillbaka till Zubiri, för att fortsätta där vi slutade. Vi åkte således inte taxi någon del av sträckan, det var bara för att ta oss till boendet för natten.

En mycket stenig stig i hettan. 

Nu var taxin bokad till 17:00 - så vi hade bara 2,5 timme på oss att gå 10km. I hettan tar vi oss nu upp för en stenig tung stig över en rejäl kulle. Här pratar vi kort med två äldre damer från Danmark, innan vi skyndar vidare ytterligare några kilometer. Vi passerat åter vägen N-135, och nu går det brant nedåt på en stenig stig. Fem minuter före utsatt tid så kliver vi in i Zubiri, vi har gått 4km/h i värmen och den rätt steniga terrängen. För min vän som inte alls är en van vandrare är detta en bra insats.

Direktlänkar till de andra dagarna:

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7]. 

Dagens tips

Att använda avancerad teknik kan vara väldigt skojigt och ge en extra krydda till vandringen. Själv så tycker jag att en GPS kan vara skoj, inte för att hålla den framför sig och hela tiden titta efter på en karta. Att vandra är att uppleva och känna sig fri. Men med min klocka Ambit så tog jag ut flera så kallade Waypoints under dagen. Dvs kopplade upp klockan mot tre satelliter som ger din position mycket exakt. När du sedan kommer hem finns det flera gratis hemsidor där du kan skriva in positionen och få se på en karta eller satellitbild över var du befann dig.

Vill du veta resultatet av mina Waypoints denna dag - läs "här". 

El Camino de Santiago, dag 3

Dag tre på vandringen blir ännu en dag med försenad start. Vi har tvingats övernatta på annan plats än i Zubiri, samt att vi gick runt lång tid i byn för att söka efter en affär. Det finns nämligen ingen bra plats att köpa lunch under denna sträcka - så ta gärna med egen mat denna dag. Under dagen jämför jag Ambits höjdmätare med guideboken som referens. 

Sträcka #3:

Zubiri till Pamplona, ca 22km. 



Pilgrims Guide to the Camino De Santiago, 6:th Edition.

 

Efter att ha gått omkring i den nyvakna byn med sina 400 invånare utan att hitta en bra affär, så hittar vi en liten enkel affär inte långt från den medeltida bron Puente de la Rabia. Här köper vi plockmat och yoghurt. Här korrigerar jag också min Ambit så att höjden över havet stämmer. Innan dess han vi med att hitta ett apotek där vi handlade lite extra plåster av typen Compeed, samt fick våra pilgrimspass stämplade i den lokala sporthallen.

Angela, Mattias och William. 

På bron stannar vi till och tar några bilder, för att sedan dricka lite av det vin vi hade kvar från gårdagens middag. Som ni kan se; min skotske vän björnen William kanske tog lite väl mycket vin. Åter igen är vi sena, vi lämnar bron 10:30. Problemet med att vi inte fick sovplats i byn samt att vi har gått runt och sökt butik kostat mycket tid. Detta är något som ni bör tänka på när det är er tur att vandra; ta reda på i förväg var ni kan handla mat eller äta. Försök att planera er vandring och tänk på att i de små byarna är utbudet mycket begränsat.

Vid Larrasoaña stannar jag till och jämför höjden mellan en guidebok och min klocka, det stämmer på metern. Vi går sedan genom ett vackert landskap med Rio Aarga på vår högra sida och gröna fält på vår vänstra. Vid den lilla byn Zurian (30 inv) lämnar vi leden och hittar en liten mur där vi äter den mat vi köpte tidigare.

I en senare by så passerar vi dessa två automater; choklad, mackor och dryck - allt för dem som har mynt tillgängliga. Under vår vandring såg vi dem här och var, dessa två var dock väldigt snygga och prydliga. Så tipset är, bär alltid på dig mynt - för maskiner eller för att lysa upp tomma kyrkor. För 1 Euro kan man tända lamporna i 8-10 minuter. I byn såg vi också denna hund som tog sig en promenad längst byn huvudgata. Det som var extra roligt är att det låg en katt gömd bland växterna precis ovanför brunnen, den låg och spanade på hunden.

Vid den lilla byn Zalbaldika (24 inv) går man åter igen över Ria Aarga och befinner sig på dess västra sida. Nu gäller det att hålla ögonen öppna för att inte missa en av höjdpunkterna längst leden. När man passerat ett område för picknick med bänkar och grillar; titta noga till höger!!


Gå inte vidare på den breda gångvägen längst floden, ta av till höger upp längst en liten stig - ni ska nämligen korsa vägen i förtid och besöka kyrkan Iglesia San Esteban som är från 1200-talet.

Vi gick själva och pratade när jag såg den alternativa routen uppe på höger sida. Hade jag inte tittat efter skyltar så hade vi missat kyrkan. Vi var trötta och ville komma vidare, men vi tyckte att kyrkan såg spännande ut där vi såg den på avstånd. Så vi började att ta oss upp för backen.

Här ser vi en skylt på flera språk - bland annat svenska. Systrarna hjälper gärna till, bara gå och ring på dörren runt hörnet så kommer de och öppnar den låsta kyrkan.


En av systrarna hade bott 14 år i Göteborg och talade svenska. Vi tillbringade upp mot 90 minuter här vilket gjorde att vi blev än mer sena denna dag. Men allt betalades med att vi fick gå upp i tornet och slå i kyrkklockan en gång. Vi greppade repet tillsammans till den minsta bronsklockan som sägs vara den äldsta kyrkklockan i hela Navarra och med ett drag genljöd den med en mäktig klang som fyllde oss. Detta måste ha varit det mäktigaste av upplevelser under vandringen.

Kyrkklockorna i Iglesia San Esteban. 

När vi lämnade kyrkan och den svensktalande systern bakom oss så hade det börjat regna. En av oss satte genast på regnbyxorna medan den andra gick i 15 minuter innan det var uppenbart - regnet tilltog och det var mycket långt kvar att gå. Det återstod halva sträckan och många timmar. Med trötta ben och regnet strilande så blev hastigheten riktigt låg för oss. I ett uppehåll stannade vi till, åt nötter och energikakor samt drack lite mer vin. Långt nedanför oss gick andra pilgrimer, de som valt att fortsätta längst floden och inte sökt sig upp till kyrkan. Ty vi gick nu enligt den gamla vägen, på kullarna ovanför biltrafiken. 

Efter ytterligare ca 7km kommer vi fram till förstäderna till Pamplona, när vi går över den medeltida bron över Rio Ulzama har vi äntligen kommit in i Trinidad de Arre - från och med nu är det intill sammanhängande bebyggelse hela vägen till hotellet som ligger ca 6km promenad bort.

Bron över Rio Ulzama.

Att beskriva vandringen genom stadsbebyggelsen är inget speciellt, det var en vanlig stad. Det som kan rekommenderas är att ha koll på bron Puente de Magdalena som är den viktigaste av de fyra medeltida broarna går över Rio Arga i staden Pamplona. Och väl över bron så hamnar man i de centrala delarna av staden, framför oss var den imponerande stadsmuren och alla vackra hus.

Det är min rekommendation att försöka komma till Pamplona så tidigt som möjligt, så man kan uppleva staden. Men missa inte Iglesia San Esteban längst leden, ett stop där är ett måste.

Puente de Magdalena, över Rio Arga. 

Direktlänkar till de andra dagarna:

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7]. 

Dagens tips

Mitt tips för dagen handlar om hur man behandlar sina fötter. Ovan nämner jag Compeed, men enligt mig är de inte att rekommendera som det primära. Enligt mig ska man köpa brun textiltejp, som säljs på rulle 5 cm x 5 meter. Tejpa sedan fötterna innan du börjar att vandra. Riv av en ca 12cm lång bit, fäst den sedan på baksidan av foten och låt den fortsätta ner under hälen. Tejpa även kring stortån och andra ytor där du vet att du får skador. Var noga med att inte för långt ner på tårna, så inte tejpen skaver mellan tårna och skapar jack. 

Köp inte den smala vita tejpen, den duger inte till något annat än att sätta små bitar i kanterna på textiltejpen för att hindra den att lossna när man tar av och på strumporna. Om du bara låter tejpen torka ordentligt efter en kvick dusch så kan du låta den sitta kvar i två dagar, det är min erfarenhet. Däremot ska du absolut ha ett varierat utbud av Compeed plåster med dig. För har väl blåsan eller såret uppstått så är detta en bra lösning. Tänk på att den största modellen är riktigt fin att sätta under foten, när du gått i 5-6 dagar och är öm. 

El Camino de Santiago, dag 4

Det är dag fyra i berättelsen hur två vänner köpt en resa med Prima Travel, och nu vandrar sju dagar längst pilgrimsleden El Camino de Santiago. Vi börjar dagen lugnt med att ta en stadstur i Pamplona. 

I dag använder jag min Ambit för att ha kontroll på vandringen, dock utan pulsbältet. Denna gång stannar jag klockan varje gång vi tar rast, för att se hur fort vi verkligen rör på oss.

Dagen startas med att vi går runt i Pamplona. Katedralen besöks, där vi lyssnar på en del av mässan. Vi lämnar hörnet vid hotellet 10:10, vilket är i senaste laget.

Sträcka #4:

Pamplona till Puente la Reina, ca 24km. 

 Pilgrims Guide to the Camino De Santiago, 6:th Edition. J. Brierley.

Vi kunde inte hitta någon i entrén till katedralen att ge oss en stämpel, så vi valde att söka upp det privata universitetet i Pamplona. Innan det var dags att gå vidare. När vi tar bron över Rio Sadar ser vi en skylt som säger att det är 19km till Puente la Reina, så jag startar om dagens mätning i klockan. Ha det i åtanke, för att kunna ha maximal nytta av ett hjälpmedel som mäter höjd, hastighet och förflyttning så är en fixpunkt bra att utgå ifrån.  

Våra pilgrimspass stämplas på det privata universitetet. 

Efter omkring 8km vandring i ett öppet landskap som sakta men säkert stiger allt högre tittar vi tillbaka på Pamplona bakom oss, när vi tar lunch i Zariquiegui. Terrängen är lätt och om man vill gå i sandaler så går det utmärkt, så här långt. Nu börjar vi känna av vinden - det är tydligt att regionen Navarra klarar sig bra på sin vindkraft och när vi tittar upp mot bergryggarna omkring oss ser vi snurrorna stå på rad.

Vi tittar tillbaka mot Pamplona från Zariquiegui, där vi tar lunch.

Enligt guideböckerna så fanns det varken affär eller bar i byn, så vi sökte upp en butik i Pamplona och handlade - vilket tog tid. Det visade sig dock att det fanns en plats att handla mat på, intill kyrkan när man gått en bit in i byn. Jag rekommenderar trots det att ni bär med er mat denna dag.

Och efter lunchrasten går vi vidare, nu blåser det periodvis rätt bra och stigen blir allt brantare och stenigare. Vi är nu på väg upp för Alto del Perdón där det inte bara är vindkraftverk, utan även det kända pilgrimsmonumentet.

Denna dag träffar vi på en kvinna från Irland ett antal gånger, och på toppen ber vi henne ta fotografier på oss. Mitt tips är att då och då be andra ta bilder på dig eller hela den grupp där du är med. Det är skoj att ha sådana bilder, även om man inte tänker på det när man är ute och går.

Angela och Mattias vid pilgrimsmonumentet på Alto del Perdón. 

Jämför kartan med verkligheten, från toppen. 

Dagens vandring var inte händelselös på något sätt, men ändå lite enformig. Först uppåt och sedan nedåt. Byarna vi passerade hade inget speciellt, men utsikten var så klart väldigt fin. Gå gärna i sandaler upp till den högsta punkten, men kängor är ett måste på den steniga stigen ner på andra sidan. En stav är bra för trötta knän. Att stanna i någon av byarna när det är några kilometer kvar för att ta en kopp varm te är att rekommendera - vi gillade det skarpt.  

Väl framme vid hotell Jakue tittar jag på min klocka, den säger 19km. Och det är precis vad skylten vid bron vi passerade i början sa att det skulle vara fram till Puente la Reina. Det var 5h 15min i rörelse, vilket innebär en medelhastighet på 3,6km/h. Själva vandringen tog dock lite längre tid, klockan stoppades vid lunch och längre raster. 

Nu går vi upp till rummet och slänger oss på våra sängar, benen är rätt trötta efter fyra dagar av vandring. Men det är inte slut här, vi klär om och går ner till en riktigt fin måltid med tillhörande vin och buffébord. Kan avslöja att jag åt flera efterrätter. 

Att köpa en vandringsresa med Prima Travel är inte bara ansträngningar, det är också njutning. Att få hotellrum, ordentlig frukost och prima middag betyder mycket för moralen. Att åka på en vandringsresa med en vän, familj eller större grupp kompisar kan vara en skoj upplevelse - vi rekommenderar!

Direktlänkar till de andra dagarna:

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7]. 

Dagens tips

Ni har alla sett att jag använder höjdkurvor från Pilgrims Guide to the Camino De Santiago, 6:th Edition av John Brierley [Adlibris] i varje inlägg. Detta är också den bok som Prima Travel skickar till de som har köpt en resa av dem.

Mitt tips är att ni läser den innan ni reser, använd en gul överstrykspenna och markera vad ni tycker är spännande. Är boken bra då? Jag tycker att den är allmänt informativ, har bra beskrivningar av avstånden, höjd över havet anges ibland samt att det inkluderats en del bilder på de viktigaste platserna. 

Jämför med den svenska boken Vandra till Santiago de Compostella av Ewa Hellström-Boström [Adlibris], som jag vann på Friluftsmässan tidigare i år. Denna bok påstår sig vara bra nog för att räcka som enda källa till kunskap, men jag håller inte med om detta!

Den engelska boken har tydlig grafisk höjdinformation, något som den svenska boken saknar. Den har också betydligt bättre kartor, men vissa höjdkurvor och tydligare upplösning så man faktiskt kan jämföra kartan med verkligheten. Den svenska bokens kartor ser ut att vara hämtade ur en barnbok.  

El Camino de Santiago, dag 5

Det är den femte dagen på vandringen längst pilgrimsleden och vi vaknar upp till ännu en dag med en härlig frukost. I dag bestämde vi att inte frossa, utan att äta lättare. Detta för att känna oss mindre sega under vandringen.  

Sträcka #5:
Puente la Reina till Estella, ca 22km. 

Vi lämnar hotellet men stannar redan efter 5 minuters promenad. Det är en varm och solig dag, så vi packar ner en del kläder i ryggsäckarna och sätter på solkräm.Vi får ner såväl jacka som fleecetröjan, för det finns plats. Och ni bör tänka efter före, en ryggsäck ska aldrig vara fullpackad när ni lämnar hotellet - ni måste kunna stoppa undan kläder om ni blir varma. En tunn tygkasse kan vara bra att ha vid behov, huvudregeln är dock "bär aldrig något tyngre i händerna än guideboken".

Sedan blir det till att gå igenom Puente la Riena och titta på de vackra (men ibland slitna) husen. Som alltid; är det runt 9-10 på morgonen gå in i närmaste kyrka och se om de håller mässa. Det är alltid mysigt att stå i bakgrunden och uppleva känslan av eftertanke och kultur - det oavsett om man är troende eller inte.

Efter att ha gått över ännu en gammal och vacker stenbro är vi snart ute i naturen. En bred och rätt dammig vandringsstig möter oss. Men det är torrt och vi kan hålla en rätt bra hastighet till att börja med. Vid kraftigt regn gissar jag att det kan bli lite jobbigt här. Vi tar nu upp något som vi gjort vid tillfällen tidigare dagar - ett ämne väljs och man diskuterar det. Att gå och prata är något jag absolut kan rekommendera, det ger energi och man öppnar sig lättare än när man sitter på en parkbänk med en glass eller kopp kaffe. Ta tillfället i akt att prata om såväl värdsliga som t.ex. moraliska frågor. Man går faktiskt en religiös vandring, om man inte är troende kan man diskutera moral och personliga värderingar.

Men snart blev det allt mer svårt att föra långa diskussioner, efter en timmes vandring börjar det att gå uppåt - en stigning på ca 100 meter i värmen. Väl framme i lilla byn Mañeru känns det väldigt skönt att sitta ner och vila i 15 minuter. Det finns en liten park med bänkar och en fontän om det behövs fylla på vatten.

Och på tal om vatten - himlen blev lite mörkare när vi närmade oss byn Cirauqui och dagen som varit så varm blev kyligare. Detta var vårt mål för lunchen och vi sökte upp en butik som ligger precis där leden går upp längst slingrande gator. Men som så ofta i Spanien, det är främst vitt bröd som säljs - något som kan bli enformigt. När vi kom ut på de trånga gatorna så öppnade sig himlen, och regnet vräkte ner i stora mängder. Vi sprang längst gatorna för att hitta något skydd, och snart hittar vi bänkar som är under tak.

Bröd, yoghurt, nötter och vatten ger oss den energi vi behöver - men lite varmt te hade inte varit dumt. Vi hade faktiskt med oss en liten Primus termos med tevatten den första dagen, när vi gick över Pyrenéerna. Men den lämnades i stora bagaget resterande dagar. När man åter igen ska börja gå nedåt genom byn passerar vi genom en portal i ett stort hus, här kan man själv stämpla sitt pilgrimspass. Nu går vi fullt klädda i regnkläder, paraplyer och tunna handskar - det är betydligt kyligare nu.

Vi har vandrat i regn och vind, men vi hade ganska tur med vädret ändå - för när vi kommit till byn Lorca hade det slutat att regna. Vi var dock rätt frusna, så det var utmärkt att kliva in på en lokal servering för varmt te och lite vila.

Med vindjackans dragkedja uppdragen i halsen och bestämda steg gick vi vidare, nu med stora bilvägen rätt nära. Detta kändes som en transportsträcka, inte mycket roligt att titta på.

En stoppskylt står helt oförklarligt i terrängen. 

När vi väl kommer till staden Estella, med sina 13.000 invånare kändes det riktigt bra. Men vi insåg snart att hotellet låg långt bort från leden. Så som vi började att söka oss fram längst gatorna. Och här kommer ett tips; på de byar och städer där guideboken har en förstoring - titta efter ert hotell. De brukar faktiskt finns med på kartan.

Kvällens spanska vin ... som vanligt är det riktigt gott. 

Hotellets matsal var inte så flådig, men när rosevinet serveras i en flaska som denna så blir i alla fall jag riktigt glad. Tänk på att personalen inte alltid kan någon engelska på restauranger och hotell, men håll er lugna och allt går nog bra. 

Direktlänkar till de andra dagarna:

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7]. 

Dagens tips

Att ha återkommande lekar eller liknande är ett sätt att ta bort fokus på trötthet och smärta. Vi pratade en del om seriösa frågor, men det kom upp något betydligt mer roligt under vandringen.

Varje dag så såg vi skal från mandariner (eller liknande frukt). Så vi började spekulera i vem denna person var som hela tiden gick framför oss och åt dem. De såg ofta helt färska ut, men vi såg aldrig någon äta mandariner.


Det blev nästan en sport i att hitta skalen längst leden. Nu var det nog så att det inte fanns en  speciell person som åt alla dessa frukter. Men det blev en källa till humor.

El Camino de Santiago, dag 6

Vi vaknar upp på det lilla hotellet, gick ner till restaurangen och hade en enkel frukost. Luften var klar och frisk när vi begav oss genom Estellas gator för att hitta tillbaka till leden. Vi gick förbi vanliga människor som gjorde sina vardagliga sysslor. En äldre man i illa sittande byxor, någon som sopade trottoaren och en kvinna på väg till jobbet.  

Sträcka #6:
Estella till Los Arcos, ca 22km. 

Detta är dag sex, näst sista vandringsdagen och vi har nu insett att det som i början kändes som en evighet inte är så långt borta. Tanken på att slippa gå mer än 20km varje dag känns lockande, men det finns också en tomhet som börjar växa fram. El Camino har fått fäste i våra hjärtan.

Vi börjar att gå ut genom stadens förorter, beskådande blandningen av vackra detaljer på byggnaderna och tvätt som hängs utanför fönstren. Spanska städer är som en sangria - en blandning av lite av varje. På ställen under vår färd har vi sett ren fattigdom och förfall på ett sätt jag aldrig sett hemma i Sverige.

Att passera en spegel i stan kunde jag inte göra utan att ta ett fotografi på oss, det blev lite komiskt. Men det fanns annat som man kunde hålla sig i skratt för, tröttheten i benen. Under de dagar som gått har vi ibland tagit en värktablett innan det är dags att sova, för att inte smärtan i musklerna ska hålla en vaken. I byn Zubiri köpte vi också Voltaren på tub, något som kom till användning denna dag. Vi satte oss ner och beströk ett ömt och svullet område på fötterna. Nu ska ni inte tro att vi gick på medicin under vandringen, men en värktablett en kväll vid behov ger bra resultat.

Denna dag hade vi två viktiga saker att hålla reda på. Först att hitta vinfontänen, dvs den plats där pilgrimer gratis kan få dricka vin. Det må stå att man ska dricka vinet på plats, och om man vill ta det med sig så ska man köpa vin. Men när vi vandrat i 3-4km och kommer till vinfabriken så fyller vissa sina stora petflaskor till bredden.  Mellan 08:00 och 20:00 så är webkameran igång.

Den andra saken var att välja rätt där El Camino går till höger och en annan led går till vänster - de må mötas igen senare men går man fel stig så blir det en betydligt kraftigare stigning. Jämför gärna vägarna i grafen som presenteras ovan.

Dagens vandring bestod mycket av öppen mark; vinodlingar och olivträd var frekvent förekommande. Men så här tidigt på året fanns det så klart inga frukter. Går man senare på året när det ska skördas så skulle jag passa på att fråga om man fick provsmaka. I byn Azqueta ligger Fuente de los Moros, dvs Morernas brunn - som är en vattenreservoar från 1200-talet. Den renoverades 1991, och det är den högra byggnaden på bilden ovan.

Väl framme i byn Villamayor de Monjardin så var det dags för lunch, så vi började söka efter den lokala baren - vilken var lätt att hitta. Bara titta efter skyltar till höger och gå upp på höjden. Solen var nu periodvis framme men det blåste en del så det var rätt kyligt. Trots det så valde vi att sitta utomhus med våra stora mackor och glas med iskall sangria. Men innan vi fortsatte gick vi in och tog varit glas varmt te. Och så klart få fåra pilgrimspass stämplade. Detta är en återkommande procedur; vitt bröd med ost och skinka - varmt te - stämpel. Kan tyckas vara väldigt enkelt, men i en by med 673 invånare kan man inte räkna med att hitta något stort utbud.

Hus i förfall. Är detta vad man kalla öppen planlösning?

Väl framme i Los Arcos ytterkant ser byn inte mycket ut för ögat, men snart känns det mer som lite stadsbebyggelse och kyrkan blir synlig. Med sina knappt 1500 invånare är dock även detta troligen en utflyttningsort. För hus står tomma och förfaller. Det lilla enkla hotellet vi bodde på erbjöd förvisso middag, men vi fick kuponger för att gå och äta på ett annat hotell några hundra meter bort. Vi bestämde oss att ta kupongerna, men först gick vi och köpte lite souvenirer. Glöm inte att stödja de små lokala butikerna!

Direktlänkar till de andra dagarna:

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7]. 

Dagens tips

Medicin nämndes i detta inlägg, och det är något som ni bör tänka på innan ni åker hemifrån. Först så enkla saker som att krämer och vätskor inte kan bäras i handbagaget på flyget, så dela upp det vid resan. Sedan under själva vandringen kan ni bära några saker i ryggsäcken och låta annat åka med bagaget (om ni nu väljer det upplägget).

Själv hade jag en grön vattentät kasse på 2L, där medicinen förvarades under själva vandringarna. Det gör det enkelt att hitta i ryggsäcken. Nu några tips på vad som man kan ta med, välj själv bland dessa förslag ...

• Nässpray, för att underlätta andning när man ska sova. 
• Öronproppar, för att få en tyst sömn. 
• Sax, för att klippa i tyg vid akuta skador. 

• Dimetikon, en liten kapsel för uppblåst mage. 
• Samarin, bra pulver för orolig mage. 
• Dimor, tabletter mot diarré. 

• Noskapin, tabletter mot rethosta. 
• Bafusin, tabletter för ont i halsen. 

• Första förband med kompress, för öppna sår mm. 
• Elastisk binda, om ni stukar er. 
• Textiltejp, preventivt mot skavsår. 
• Compeed, behandling av skavsår. 

• Pamol, värktabletter 500mg. 
• Ibumetrin, värktabletter 400mg. 
• Voltaren, gel mot värk. 

Men nu måste jag varna; även om jag nämner en massa preparat är det väldigt viktigt att ni följer doseringarna. T.ex. så har Ibumetin och Voltaren samma aktiva substans, så man kan inte ta tabletter och sedan gnida in gelen där du har smärta - det blir att ta för hög dos.

Men den aktiva substansen i Ibumetrin är ibuprofen, medan den aktiva substansen i Pamol är paracetamol - så i akutfall vid kraftig smärta ute längst leden kan det tänkas gå att ta en tablett av varje sort (så länge du inte går över dosen för något enskilt preparat). Detta då preparatens substanser "inte krockar".

Det kan dock stå på förpackningarna att man inte ska blanda olika sorters smärtstillande utan läkares ordination. Men i en situation av kraftig smärta kan detta övervägas. Läs detta som tips från en icke medicinskt utbildad. Du har alltid ett eget ansvar, och fråga gärna personalen på apoteket om du vill ha en professionell åsikt.