Höstens sista vandring och kanske den bästa också. Det var vecka 40 och vi genomförde en två dagars vandring på cirka 4 mil totalt, med övernattning vid Domarudden. Markus, Mattias och William har varit på nya äventyr.
Roslagsleden har som sagt ett gammalt och ett nytt system att dela in sträckorna. I de senare inläggen väljer jag därför att endast ange platserna.
Vandringen denna helg startar i Wira Bruk, och slutar ca 20km vandring i Domarudden där vi hyrt en stuga. Under söndagen vandrar vi till Brottby.
Själv tog jag bussen 06:17 på lördag morgon, på bilden ser ni William sitta och vänta på tåget in mot stan vid Spånga station. Det är lite tufft att komma iväg så tidigt, men det tar ca 3,5 timmar att ta sig till Wira bruk.
Ska du gå denna sträcka någon gång kan jag absolut rekommendera att ni går åt samma håll som vi gjorde, dvs att starta i Wira och gå mot ledens egentliga riktning. Detta för att bussen till och från Wira Bruk går väldigt sällan. Medan bussen vid Brottby går var 15:e minut från hållplatsen på E18. Man vill inte komma fram dag två och inse att det är två timmar till nästa buss går.
Bara några hundra meter från bussen i Wira så finns en första rasplats med vindskydd och eldstad. Här kan vara en bra plats att sätta sig ner några minuter, för att kontrollera all utrustning. Det är viktigt att ryggsäcken sitter rätt, så var noga med det.
Den inledande biten går fram längst en mindre bilväg, och man passerar små hus och gårdar. Kulturlandskapet är mycket närvarande, även om det ibland är något förfallet.
Det gäller att hålla ögonen öppna, även om man går på en led. Mot slutet av dagen var vi lite trötta, tysta gick vi sida vid sida på en skogsväg och märkte inte att leden tog av åt höger. Ibland har det hänt förut, vi har gått rakt fram trots att leden vikt av. Det var först efter 10-20 minuter som vi insåg misstaget. Det var när vi kom fram till ett "skrotupplag" i skogen som våra tankar ruskades om. Här fanns traktorer, betongrör, en snöskoter, uppåt 20 bilar och massor av andra saker. Allt tycktes tillhöra ägaren av de hus som vi passerade på vägen.
Men efter en titt på kartan valde vi att fortsätta för att komma in på leden igen lite längre bort då den åter kom ut på vägen. Ungefär 20 minuter senare var vi åter på rätt spår. Att komma fram till Domarudden och den bokade "Lillstugan" var verkligen skönt. Det fanns två våningssäng, och för det betalade vi två 220kr var. Inte långt bort fanns servicehuset där man kunde laga mat, se på TV och basta. De hade även restaurang om man ville ha lagad mat, frukost serverades från 9:00 och middag fram till 17:30 (om jag mins rätt).
Dag två inleds med att vi insett att det (åter igen) är väldigt varmt! Vi har nu två gånger i år bott i stuga och bägge gångerna har vi vaknat mitt i natten och svettats. Det är därför min rekommendation att ni faktiskt stänger av all värme där ni ska sova. Och om det eldas, elda inte ända fram till ni ska sova. I ett litet utrymme så räcker kroppsvärmen långt.
Under dag två kommer vi snart in i Vallentuna kommun här sitter min vän William modell. Jag och William träffades i Fort William (Skottland) efter jag vandrat West Highland Way sommaren 2010 och efter det har han gjort mig sällskap på de flesta av mina vandringar. Till höger jag och William på en brygga vid sjön Tärnan. Här sätter jag och Markus oss ner för att dricka te som vi har med oss i termos från Domarudden.
Efter ca 1km kom vi till Tärnholm, ett jordbruk som klätt sig i höstskrud. Den åldrande bonden satt i sin traktor och tittade på korna när vi gick förbi. Ett kort "hej" när vi gick över hans ägor och snart lämnade vi allt bakom oss. Men ljudet av hans traktor fick mig att vända mig att stanna till, och se mig omkring. Och då såg jag ett enormt träd, och det är med sådan ödmjukhet jag tittar på dessa vackra skapelser. Vi människor hugger så lätt ner ett av dem, men de stora kan vara flera hundra år gamla.
Här dricker Markus lite vatten och jag själv tuggar i mig lite salta nötter. En sista blick mot det öppna landskapet och sedan går vi in i skogen. Och nästa gång vi når en öppning i skogen hade vi kommit fram till vindskyddet vid Lilla Harsjön, ett ställe som verkade vara väldigt trevligt. Här fanns det gott om utrymme och fungerar bra som övernattning.
Sedan var det ytterligare ca 4 km till golfbanan vid Lövhagen. Om man kommer från öster så ska man gå förbi parkering och klubbhuset, på andra sidan fanns nämligen sittplatser vid en liten kiosk. Det fanns också rinnande vatten på utsidan. Själva satt vi dock på några uppdragna bryggor nere vid sjön.
Efter ytterligare kilometer så kommer vi fram till och passerar under E18. Här är skogen rätt trevlig, fast nu börjar jag känna kylan ordentligt. Fram till nu har jag haft ett långärmat basplagg och en väst, med en tröja i fleece gav värme när det behövdes. Vid den sista pausen ca 5km från Brottby tog jag även på mig min jacka. Nu var vi rätt trötta och frusna. Vindskyddet var rätt ok och det fanns gott om ved invid. Den stora bristen är att det inte fanns något vatten i närheten.
När vi på slutet gick längst E18 såg jag detta, helt uppenbarligen ett minnesmärke efter någon som omkommit i en bilolycka. Det gjorde mig sorgsen. För bara någon timme sedan passerade vi ett träd som stått där långt innan jag föddes och antagligen står kvar där när jag försvinner. Nu passerade vi en plats där en människa dött i förtid, det kändes lite tomt. Vi bör alla njuta av livet, att glädjas åt det som du har just nu är viktigt. Livet kanske inte är perfekt, men njut av det för det kommer inte tillbaka.
