King of The Road (Aktivitet)

"Har du inte spikat semesterplanerna? Varför inte göra som Jesper Lissmark Hult – i sommar blir han först att cykla på en enhjuling genom hela Sverige." Så inleds beskrivningen av Jespers projekt - King of The Road. 

Allt handlar om en 3000 km lång resa på enhjuling. Hur han startar i Treriksröset den 19 juni och beräknas komma fram till Smygehuk i början av Augusti.

Även om du inte är en fantast av att cykla enhjuling, eller att cykla alls. Så tycker jag att du kan lägga ner några minuter och läsa på hans hemsida, eller på Facebook.

Vill du veta mer exakt var han är på sin färd - kolla in här. Nu på fredag planerar han att komma till Stockholm. Även det har sitt eget event på Facebook. Och detta är hålltiderna ...


Fredag 27/7:
12.00 Upplands Väsby station.
13.30 Sollentuna station
15.00 Råsunda stadion, utanför södra läktarna
15.30 Odenplan
16.00 Sergels torg

Ska själv inte gå dit och titta på honom. Men jag tycker att det kan vara skoj att läsa igenom hans hemsida, gör det du också. Lite inspiration om att nå sina mål sitter aldrig fel.

Kompispris på Addnature, 2011

Om du inte redan visste det så har Addnature en internetkampanj. Använder du dig av deras "Kompispris" på Facebook, så får du 15% rabatt på det mesta av sortimentet. 

Men skynda fynda, rabatten gäller bara till den 31:a Juli. Så om du ändå ska handla något - varför inte göra det med "Kompispris"? Har själv handlat lite i kväll. Och det som fick mig att slå till var att det också var fraktfritt - annars hade det man sparade försvunnit i frakt.

Länge har jag tittat på ett Therm-a-Rest liggunderlag, så nu när det var 15% rabatt så var jag tvungen att köpa ett. Man sparar ca 300 kronor och det är ändå lite slantar. Vikten och storleken är otroligt låg på den här produkten, det ska bli häftigt att få prova den.

Therm-a-Rest NeoAir, Large

Därtill så köpte jag mig en bra kniv. Egentligen ville jag ha en orange men den färgen var slut, så det fick bli blå. Har tittat på den här modellen tidigare och tycker att den är riktigt läcker. Funktion och sexig, precis som det ska vara. Den ska med upp på Kungsleden om två veckor.

Buck, Flashpoint

Till sist så köpte jag även ett par damasker. Dessa kommer jag troligen inte ha enorm nytta av, men det känns som att de kan betyda mycket de gånger de verkligen behövs.

Damasker, Outdoor Research Rocky Mountain Low Gaiters

Europeiska Vandringshelgen (Aktivitet)

Det är Europeiska Vandrarhelg i september. Och som ny medlem i Svenska Turistföreningen (STF) så har kretsen i Stockholm bett mig att hålla i ett evenemang. Så söndagen den 11 september håller STF:s stockholmskrets en vandring söder om Stockholm. 

En 12km lång vandring mellan Paradiset och Lida Gård. Njut av att komma ut i naturen och röra på dig. Vi skyndar inte, men ett snitt på ca 3km i timmen inklusive pauserna under dagen är att föredra.

Kraftiga skor och regnjacka är ett måste. Ta med en frukt eller nötter för första pausen, samt en lätt lunch till senare. Vatten ska inte glömmas (minst 1 liter) och sittunderlag är mycket bra att ha. Det kostar 20kr som medlem i STF, och 40kr som icke medlem.

Det finns ingen obligatorisk anmälan, men berätta gärna om du kommer. Du kan skriva en kommentar i tråden, du kan e-posta mig på bloggens mail eller anmäla dig på Facebook.

Mötesplats
Vi träffas vid busshållplats för buss 709 vid Huddinge station (intill pendeltåget), för att sedan ta bussen till hållplats Bruket. Bussen avgår 09:05 så se till att vara i tid. Därifrån är det 20-30 minuter att gå till startplatsen - Paradiset. Vi borde vara framme i Paradiset kring 10:00.

Klicka på kartan för att göra den större. 

Vandringen
Vid Paradiset finns enkla toaletter och bord. Vi sitter ner och pratar ett tag. Jag går igenom vandringen med de deltagande. Om det kommer upp frågor om vandring, utrustning, mat eller bra vandringsleder  i Sverige, Skottland eller Italien så delar jag gärna med mig av erfarenheter. Och inte minst, vi alla tar gärna del av andras kunskaper.

Efter en ungefär timmes vandring tar vi en paus vid Kärrsjön, där en medhavd frukt eller smörgås ger extra energi. En paus på ca 15 minuter. Sedan kommer en grusväg som är lite av en transportsträcka i en halvtimme, innan vi åter kommer in i skogen och kan njuta i ett lägre tempo.

Två timmar efter start är vi vid vindskyddet norr om Fd Kvarnsjön. Här slår vi oss ner för 30 till 45 minuters lunch. Lite varm soppa i en termos kan kanske vara bra mat att ha med sig.

Efter lunch får deltagarna själva bestämma om de vill skynda till Lida Gård i ett högre tempo eller ta det lugnt. Som ansvarig för evenemanget kommer jag att gå med de långsammaste om de så önskar. Men om det finns några som vill skynda, så kan vi dela på gruppen efter lunchen.

Välkomna,
Mattias

Efter vandringen
Väl framme i Lida gård tar man buss 721 till Tullinge station, och kan ta pendeltåget hem. Bussen går sporadiskt, jag siktar på att ta bussen 14:25. Nästa buss går 16:25.

Om det finns tid kan vi gå upp till Lida Värdshus och ta en kopp kaffe. En smörgås med brieost och salami kostar 50kr, de andra är biligare. En kort genomgång av upplevelsen, jag tar gärna emot feedback och förslag på nya aktiviteter som STF Stockholm kan ordna fram över.

Helt uppåt väggarna

Om man utövar en idrott eller aktivitet så ska man ju göra det med stil. Och som bloggare måste jag ta upp Illoiha fitness club i Tokyo som tagit klättring till en ny nivå. 

Har inte hittat någon hemsida för hälsoklubben på engelska, så jag får gå på information från andra källor. Men det verkar vara så att Illoiha fitness club ligger i Tokyos modedistrikt. Och de skapade denna klättervägg som går jämt med deras koncept "Beauty through movement".

På de bilder som visar hela väggen ser man att det inte finns någon matta under, utan bara ett trägolv. Så jag vet inte riktigt hur de tänkt där. Hur som, oavsett vad ni säger - det är häftigt. Men för oss amatörer föreslår jag säkrare äventyr - se mina andra inlägg om klättring, som bouldering.

Att bestiga Kilimanjaro

Friluftsliv och äventyr handlar om att uppleva, men via Internet så kan vi nu också låta oss inspireras av andra. Därför är det trevligt att någon annan än jag själv eller min kompis Markus skriver något här på Vandringsman. 

Med Isabell får nu Vandringsman sin första gästbloggare. Och hennes bidrag är berättelsen om hur hon  2007 åker till Tanzania för att nå toppen av Kilimanjaro. 

Den 15 Oktober 2007 stod jag och ett gäng andra förväntas fulla tjejer i blandad ålder på Arlanda och väntade på att få komma iväg till Tanzania - för att där ”bestiga” Kilimanjaro med sina 5895 m över havet. För min egen del började allt egentligen redan 1 år tidigare då min pappa hastigt gick bort i en hjärtinfarkt. Jag grävde ned mig i träning och för mig gick det ut på att köra så slut på mig själv att jag inte hade tid att tänka och att jag blev så pass trött att jag kunde sova på kvällarna utan att grubbla.

Självklart insåg jag snart att det inte fungerade i längden, utan jag bestämde mig för att sätta upp ett mål med träningen - något jag kunde se fram emot. Då jag alltid varit intresserad av berg och av att testa mina gränser så blev valet ganska enkelt. Kilimanjaro, hur svårt skulle det kunna vara?

Vi anlände till Kilimanjaro Airport runt lunchtid och fick sedan vidare transfer till Springland Hotel i Moshi. Där vi fick en chans till lite vila innan middag och genomgång av själva vandringen och toppturen. Jag tror att här fick nog en del i gruppen, även jag, till viss del en tanke om "vad har jag gett mig in på?" Var detta verkligen genomtänkt in i minsta detalj?

Kan bara svara för min egen del och visst var det genomtänkt. Hade ”klättrat” det där bergen mer än en gång under mina trningspass. Det som skrämde mig, som inte går att påverka är hur klarar just JAG av höjden?! Det är inget man kan träna på.


Dag två bjöd på en skummpig färd upp till Marangu Gate, startpunkten för våran vandring (1800 m) Enligt schemat skulle vi vandra i ca 3-5 timmar denna dag, målet var Mandara Hut (2700 m) där vi skulle övernatta. Förstod ganska snart att man kunde lägga till ett par timmar på den tiden, och det visade sig att tids schemat sprack varje dag.

Väl frame vid Mandara så var hela gänget trötta men glada att första etappen var avklarad. Vi gjorde hos hemmastada i vår ”barack”. Jag gick på spindel jakt runt min ”säng” och självklart de enda som fanns i hela rummet satt och gosade sig vid en av just ”mina” sängstolpar. Har en minnsebild på att det var stora som tefat och man kunde säkert utan problem gått ut och gått med dem i koppel om man så hade velat. Tur att det fanns de i gruppen som inte hade fobi, och lirkade iväg dem utan att blinka. Trots detta sov jag väldigt bra denna natt.


Dag tre ... HUNGRIG ... fick vi inte mer till frukost och när är det lunch? Maten blev ett stor problem för mig. Då jag lagt ganska stor vikt vid träning och anser att jag då var i mitt livs bästa form, så var jag även van att vräka i mig mat sex gånger om dagen. Här var det frukost, lunch och middag - mina energibars som jag hade med mig räckte inte långt. Och den mat vi fick var i mina ögon väldigt undermålig när det gällde intag av energi.

Horombo Hut (3800 m) var slut punkten för denna dag, från regnskog upp till alpinmiljö. Här hade vi en extra acklimatiseringsdag. Vi bodde här i små hytter på 6 bäddar, och blev snart varse att vi var tvugna att knyta in allt ätbart och gömma väl för råttorna gick lös om natten och rotade i allt.

Zebra Rock

Under vår ”vilo” dag vid Horombo Hut gick vi en acklimatiseringstur till Zebra rock. En lite underlig klippa, som är Zebrarandig. Vi hade även fina vyer över Kilimanjaro och det gav mer smak för toppturen.

The Saddle

Dag fem. The Saddle, ett månlandskap som var en ren transportsträcka upp till Kibo Hut. Sträckan bjöd på uselt väder med snö och regn om vart annat. Humöret fick sig en känga och magen kurrade - eller rättare sagt den skrek av längtan till en stor pizza, chips och annat fett. Kibo Hut kan man kalla för base camp inför toppturen. Här åt vi en sparsam middag för att sedan få några timmars vila innan toppturen.

Vi sammlades vid halv 11 på kvällen och blev tilldelade några kex och chokladkakor som hade ett bäst föredatum som var långt tillbaks i tiden. Även fast vinter jackan, mössa och vantar hade åkt på så kändes vädret bistert och kallt. Framför allt var det mörkt. På med pannlampan och sedan var det bara att börja gå - sakta men säkert...

Ett par timmar in på toppturs vandringen började jag tycka att nu var det inte roligt längre. Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Underställen gjorde ingen nytta, trots ullsockar var fötterna frusna. JAG GER UPP - hög tag i närmaste guide ... TA MIG NED... jag vill inte mer.

- No, no... Sunrise Gilmans Point ... Yes?
- Hur långt är det dit då frågade jag förtvivlat.
  Tystnad , lite betänke tid ...
- Thirty minutes ...pole ... pole

Det sitter bara i huvudet - fick pepping av en av tjejerna,  70% sitter i huvudet. Jag borrade blicken i backen och började gå. Har ingen aning om hur lång tid det tog att ta sig till Gilmans Point (5685 m)  men inte var det några 30 minuter inte. Men det spelar ingen roll för där började solen gå upp och guiden knackade mig i ryggen och pekade åta andra hållet - Uhuru Peak!! Så nära att man nästan kunde ta på det, men så pass långt bort att det tog säkert 3 timmar till innan ... JAG ... den 11 oktober kl 07.08 stod på toppen av Kilimanjaro.

Och det var då jag förstod - This is the end of the life as I know it.

Isabelle på toppen av Kilimanjaro

Vandringen tillbaks ned är en historia i sig. Men själva toppturen och tillbaks till Base camp tog ca 13 timmar för mig, jag levde på dextrosol och vatten. Från våran grupp var det bara 9 av 15 som kom upp.
Jag tappad 5 kg under hela turen. Extra energibars är ju aldrig fel, jag hade med mig för få. I dag kollar jag lite mer noga om det går, hur arrangören har löst mat frågan (Denna tur ordnades av Äventyrsresor). Självklart är man olika från person till person vad man kräver energimässigt.

I det stora hela så rekommederar jag turen varmt. Det är speciellt, det är vacker ... helt underbart.

/Isabelle

Äventyrsmobil, Samsung 271

Vi aktiva friluftsmänniskor utsätts ibland för väta och hårdare tag. Vilket är en klar risk när man bär med sig modern teknik, speciellt mobiltelefonen. Samsungs mobiltelefon Xcover 271, känns då som en intressant lösning.  

Ibland kan det vara svårt att välja mellan funktion och trygghet. En iPhone är ett fantastiskt verktyg som känns helt rätt i kavajens inneficka när man går på stan. Men ute i naturen med regn och risk för stötar, ja då skulle i alla fall jag vilja ha en mer robost konstruktion. Så att ha en telefon som Samsung 271 eller liknande vore ju häftigt.

Hur brukar ni själva skydda era telefoner, och vilka märken har ni? Tips på bra mobiler för friluftsfolk mottages gärna.

Tävling #3

Så var det dags för den stora tävlingen i sommar. Vandringsman har en tävling ihop med Primus, där priserna är superfina termosar eller "pendlarmuggar". Allt från deras extra färgglada serier. Och därtill får också vinnarna hopfällbara bestick i häftiga färger.  

För att kunna vinna så här fina priser från Primus så krävs det en lite större insats. Du måste bland annat skriva en motivering till varför du ska ha ett pris - så vinnaren är inte slumpmässig utan väljs ut av oss på bloggen. Det här ska du göra.

1. Maila till vandringsman.blogg på gmail.com och berätta vad du helst skulle vilja ha om du vinner (se lista nedanför).

2.  I mailet ska du också; Skriva en text på 20 till 100 ord där du beskriver hur du skulle använda den önskade produkten. Det kan vara att du dricker kaffe på bussen till jobbet eller är på en cykelsemester i Frankrike, dröm eller verklighet.


Texten bedöms efter hur rolig, fantasifull, spännande, engagerande den är eller på annat sätt lockar mig. Det är alltså subjektivt. Det handlar inte om att skriva långt eller komplicerat.

3. Du måste även göra något av följande a) Följa bloggen eller b) Gilla den på Facebook genom att klicka på funktioner här på sidan - i bägge fallen så ska resultatet vara att din bild/avatar syns på bloggen i höger kant eller c) skriva in din mailadress i funktionen "Follow by e-mail".

4. Avsluta allt med att skriva en kommentar till denna tråd och säg att du vill vara med i tävlingen.

Om det nu är så att du absolut inte vill e-posta, så kan du välja att skriva en kommentar här och delge all information direkt. Glöm inte att jag måste kunna veta vem du är på något sätt. Kommentera inloggad så jag kan hitta tillbaka till dig.

Tävlingen pågår från i dag till söndagen den 28 augusti klockan 18:00. Det är sex veckor ni har på er från nu. Det är jag själv som står för portot och frakten till vinnarna, men jag ska försöka hinna få ut dem så snart det går efter sista datum.

Jag skickar bara priser inom Sverige. I händelse av missförstånd, förlust av produkt i transport eller annat ekonomiskt ansvar avsäger jag mig helt sådant. Jag är en privatperson som gör detta av rent intresse.

Primus "Commuter Mugs" eller varför inte pendlarmuggar på svenska. 

De priser som finns att önska ibland är ....

• Termos 0,75L - Lila eller Blå. 
• Termos 0,35L - Grön eller Orange. 
• Pendlarmugg - Lila eller Gul. 

Alla vinnare kommer också få två ihopvikbara sporks i färger som vi väljer. En i samma färg som produkten ovan, samt en i en annan färg. Det finns dock ingen garanti att man får just det man önskar, om man skulle vinna.

Information om Primus
Primus som varumärke är starkt förknippat med att "koka, värma och lysa", och det har funnits sedan 1892. De flesta svenskar känner till företagets produkter, men exporten utanför Sverige är merparten av försäljningen. Så företaget är känt runt om i världen. Primus AB ingår i koncernen Fenix Outdoor där även dessa företag ingår; Fjällräven, Hanwag, Brunton, Tierra och Naturkompaniet.



Primus har sin egen Kanal på YouTube - där kan du hitta bland annat instruktionsfilmer för några av deras produkter mm.

Caledonian Challenge

När jag själv var och vandrade i Skottland 2010 så möttes jag en dag av två löpare med nummerlappar, en man och en kvinna. "En tävling" tänkte jag och gick vidare. Under hela den dagen möttes jag sedan tävlande som sprang och gick i backarna. 

När jag kom fram till min egen slutetapp för dagen så frågade jag en funktionär om hur allt låg till och hon sa att de sista fyra snart skulle komma in till kontrollen. De låg således ungefär åtta timmar plus en hel dags vandring  bakom täten.

Vad jag hade upplevt var Caledonian Challenge, ett evenemang som sköts av Scottish Community Foundation - en skotskt organisation för välgörenhet. Sedan 1996 har 13.000 personer deltagit i utmaningarna och samtidigt dragit in 13 miljoner pund, som används för att ge stöd små och avlägsna samhällen på den skotska landsbygden.



Caledonian Challenge
Tävlingn startar i Gairlochy och man börjar att gå på en del av Great Glens Way Route, för att när man når Fort William börjar West Highland Way Route och det är den man tar sig fram på resten av tävlingen (karta). Det ultimata målet med denna tävling är att rent sportslit att klara av 54 miles (dvs 86,9km) på 24 timmar, vilket innebär en hastighet på 3,6 kilometer per timme oavbrutet i ett dygn. Och för att jämföra, det är ungefär den medelhastighet vi har under en dag då jag och Markus vandrar - när vi räknar in våra pauser.  Men att göra detta under 24 timmar, och även i mörker längst vandringsleden det är något helt annat.

Det är för att uppnå "guld". Man kan ju även ta sig 41 miles för "silver" eller 33 miles för "brons", dvs 66km och 53km - vilket för det senare skulle innebära en hastighet på 2.2 kilometer i timmen. Vilket inte låter helt omöjligt faktiskt. Skulle vara spännande att prova.

Klicka på bilden för att förstora den. 

West Highland Way där Caledonian Challenge går, egen bild 2010. 

När jag gick där och såg alla människor som deltog så blev jag väldigt lockad, funderade på att återvända till Skottland i år och kanske delta eller i alla fall gå Great Glen Way. Nu valde jag ju Dolomiterna och Kungsleden som äventyr - men vem vet vad som händer 2012.

Caledonian 100
Och för de som vill ha en annan utmaning, så har de nu organiserat en ny utmaning Caledonian100. En utmaning där man ska springa och gå 100km (eller 50km för de som inte är så tuffa) på 36 timmar. Och det gör man som ett team så klart,

Även denna utmaning verkar helt galet häftig.


Men nu börjar vi prata om väldigt långa avstånd, på mycket kort tid. Detta är långt utanför min kapacitet. Däremot så gillar jag att surfa runt på dessa två hemsidor, tycker att du också ska göra det. Och om du har ork, tid och pengar - anmäl dig.

Ökat engagemang i STF

I dag var jag inne på STF:s lilla kontor för kretsen i Stockholm. Och jag kommer att bli engagerad inom Svenska Turistföreningen allt mer under hösten. 

Mitt ökade engagemang inom STF innebär att jag kommer rapportera mer om deras aktiviteter här i bloggen. 

Det går också bra att komma med önskemål om vad du skulle vilja se STF arrangera lokalt i Stockholm, så kan jag alltid prata med kretsens ordförande. Vill du veta mer om STF se kretsens hemsida. Det går också så klart bra att ställa frågor på bloggen så ska jag se till att ge dig ett svar. 

Vandring Älmasta till Norrtälje

Roslagsleden - en led som vi vandrat på till och från sedan 2009. Och äntligen, den 11 och 12 Juni 2011 så gick vi den sista sträckan för att ha klarat av allt. Vi gick från Älmsta, sov över i Söderby-Karl och gick sedan till Norrtälje. 

Vi gick upp tidigt som vanligt, själv så hade jag varit uppe sent på kvällen och tittat på TV. Någon packning hade jag inte direkt gjort utan allt låg bara på golvet. Vilket så ofta resulterar i att man inte har det man egentligen behöver med sig - och att det blir tyngre än det behöver bli.

Att ta sig till vandringens start tar ett tag. Först tar jag själv buss till pendeltåget (där jag möter upp Markus), och vi åker in till Stockholms central. Från centralstationen tar vi sedan tunnelbanans röda linje till Danderyd där byter vi buss 676 som går Norrtälje. Och sedan tar buss 636 oss den sista biten till Älmsta. För mig är detta en resa på nästan tre timmar.

Vandringen börjar med att vi går söder ut längst Storfjärden och Väddö kanal, ett väldigt charmigt område att ströva genom. Grönskan var rejäl, vilket periodvis gav oss behövlig skugga. De som hade hus i närheten satt och solade ute på sina bryggor.


Efter ett tag så började folk med nummerlappar springa förbi oss; det var deltagare i Jättelångt - ett ultraterrängmaraton på 68km från Grisslehamn till Norrtälje. Det är helt otroligt att de sprang den sträckan denna otroligt varma lördag. Respekt!!

Nu gick vi genom skogspartier, där det var otroligt mycket mygg. Svetten fick kläderna att klibba fast på kroppen, och det var två saker jag hade glömt att ta med mig. Solskyddsmedel och insektsmedel. Som tur kunde jag få av Markus. Vi delade även med oss till en av löparna i Jättelångt.

På vägen gick vi även förbi Annas Allehanda. Så här i efterhand så försöker jag komma ihåg varför vi inte tittade efter om det var öppet eller inte. Men antagligen var det värken i kroppen, törsten och viljan att bara komma fram till Rådasjön där vi skulle ta paus som gjorde att vi gick förbi stället. Men deras hemsida verkar mysig, så är du i närheten - gå dit!

Som jag nämnt, det är djäkligt varmt och jag bär tungt - för tungt. Min ryggsäck vägde ca 12kg när jag begav mig av på morgonen. Så där har jag verkligen något att jobba på - läs mer om packningen. Mina fötter kändes rätt möra nu, det här var första gången jag belastade mina nya kängor med så mycket vikt. 

Saligt - vi kommer till slut fram till Wik B&B, där vi bokat in oss på ett rum. Ewa tog emot oss och efter en kort genomgång kunde vi sjunka ihop i skuggan på verandan. Det var riktigt härligt att ta sig en dusch, för att sedan laga kvällsmat i det allmänna köket. På kvällen tog vi en promenad till kyrkan i byn. Morgonen därpå åt vi av den stora utbudet som fanns, Wik B&B sparar verkligen inte på frukosten. Alla hungriga vandrare blir mätta här!!

Dag två av vandringen. Det var nu jag märkte av skavsåren, ett under varje fot. Och detta plågade mig allt mer. Det var skavsår under fotsulan, troligen beroende på att kängorna inte levde upp till  vad man kunde önska sig. De var väldigt stumma. Som tur är fick jag bara dagar senare prova ut sulor som formgjutits efter mina fötter. 

Läs mer om Footbalances sulor om vad jag tycker om dem. Det värsta skavsåret jag fick på denna vandring tog tre veckor att läka!! Men så belastade jag det ju också under en veckas vandring i Italien. Men sulorna jag numera har i kängorna förändrade allt. 

Under flera timmar gick vi och lyssnade på mullret, horisonten var riktigt mörk och jag bävade för att det skulle komma en störtskur som skulle göra oss sjöblöta. När det väl kom regn så höll det bara på i några minuter, vi han knappt få på oss regnkläderna innan det var slut. En äldre man såg hur vi drog på oss kläderna under ett träd och kom fram till oss. Vi blev erbjudna att sitta i en av hans stugor på tomten om vi ville - mycket generöst. 

Mot slutet av dagens vandring gick vi förbi Färsna Gård, en plats helt i min smak. Här fanns det djur som barn (och vuxna) kunde klappa, glass och hakor att köpa samt massor av andra aktiviteter. För er som kommer i närheten tycker jag absolut att ett besök är värt besväret, och titta gärna in deras hemsida för att se om det händer något speciellt. 

Kan det ha varit två timmar senare så kom vi fram till Norrtälje. Plågade av hettan och trötta så gick vi förbi Sveriges näst längst vattenruchbana som finns vid Lommarbadet. Kan säga att jag var djäkligt sugen att droppa ryggsäcken och bada. Men nu var vi inte långt från busstorget, så allt annat fick ge vika - vi ville hem. 

Så nu var hela Roslagsleden avklarad. 

Men jag har upptäckt en fadäs, det saknas ett inlägg om sträckan Penningby till Norrtälje. Vi har gått sträckan men var är inlägget i bloggen? Det kan bero på att jag åkte till Skottland snart efter vi gjorde vandringen i Juni 2010. Hur som - vi kommer att skriva ihop ett sista inlägg där vi sammanfattar hela ledens sevärdheter och alla våra tips. 

Hitta lokala motionsspår

Att komma ut och röra på sig i naturen är viktigt. Men att göra så även när man inte är hemma i van miljö  kan bli svårt. Och det var precis därför denna webbsida skapades.  

Ett litet tipps till mina läsare, kolla in denna sida och lägg in den bland dina favoriter i webbläsaren på telefonen. Så kan du hitta bra platser för träning eller rekreation.

Surfa billigare utomlands

Som hemkommen från Italien vet jag att telefonräkningen väntar fram över. Jag kan ju inte låta bli att använda data-roaming på semestern, fast under kontrollerade former. Att priset är ca 32kr/MB medför att man måste vara väldigt begränsad i sitt användande. 

Det var ungefär ett år sedan jag skrev mitt första inlägg om datatrafik från utlandet, och inte mycket har ändrats - fram till nu? För när jag kom hem från min senaste resa hittade jag en artikel i DN (2011-07-04) som tar upp att EU vill begränsa telefonbolagens pris på så kallad data-roaming.

Enligt artikeln så skulle förslaget lagts fram i onsdags, men trots att jag spanar igenom tidningarnas hemsidor kan jag inte hitta några vidare artiklar i frågan. Så jag vet inte vad som hänt, eller när ett eventuellt beslut kommer att tas. Oavsett vad, jag hoppas att detta kommer att gå igenom. Det är inte rimligt att man ska betala kring 30kr/MB. Ett halverat pris kan jag tycka vara rimligt.

Utvärdering av Footbalance

Nu är det dags att utvärdera sulorna från Footbalance, som jag använt under mina vandringar i Dolomiterna. Sulor som anpassats efter mina egna fötter, för att ge maximalt stöd till kroppen. 

Nu när jag använt mina sulor från Footbalance i Dolomiterna under flera dagars vandring, så är det dags att se om de håller måttet. Frågorna är två - ger de någon effekt och är de värda priset? Men låt mig börja med bakgrunden.

Bakgrund
Jag hade varit på två dagars vandring på Roslagsleden, denna gång med en packning på ca 12kg. En helg med 7-8 timmar i kängorna varje dag.

Det var första gången som jag belastade mina nya kängor så hårt, och resultatet blev därefter. Efter den helgen var jag väldigt stum i fötterna och ett skavsår under varje fot hade uppstått på grund av den ständiga belastningen. Även vänster lilltå hade tagit så mycket stryk att den var helt blå, fyra veckor senare skulle nageln lossna. Det hade jag aldrig råkat ut för i mina tidigare kängor, som jag hade i 5-6 år.

Nu var det rätt stressat, bara någon vecka senare skulle jag åka på en vandringsresa till norra Italien och gå i Dolomiterna. Och senare under sommaren ska jag upp och gå på Kungsleden. Ni förstår att möjligheten för mig att få komma till Footbalance kontor i Stockholm och få sulor utprovade kändes som en möjlig räddning, det bara dagar efter vandringen på Roslagsleden.

Bild tagen från Footbalance hemsida. 

Footbalance är ett finskt företag som startades 2003 av Erkki Hakkala (Fysioterapist). I sitt arbete så har han kommit fram till att skador som uppstår på fötter och knän ofta behandlas när skadan uppstått, i stället för att förhindras preventivt. Han ville utveckla ett hjälpmedel som kunde användas i vardagen - och det är i dag de sulor som Footbalance nu saluför. Läs mer historia här.

Sulorna i verkligheten - Ger de effekt?
Redan när sulorna formas efter mina fötter och de sedan stoppas ner i kängorna känner jag en väldigt stor skillnad. Mina ömma fötter får ett helt annat stöd, än de platta och stumma sulorna som kom med kängorna. Så var den första reaktionen.

Enligt instruktionerna ska man inte belasta 100% direkt utan gå in sulorna så att fötterna vänjer sig. Själv han jag med att gå en runda i skogen samt lite vardagsärenden. Men sedan tog tiden slut - det var dags att prova dem på riktigt.

Hur klarar sulorna 600 meters stigning i en brant backe?

Redan på flyget gick jag i mina kängor. Jag vågar aldrig packa ner dem med tanke på att bagage kan försvinna. Sedan så använde jag kängorna med Footbalances sulor under fem av sex dagar, en dag var utflykt så då gick jag i mina vanliga skor.

Den tuffaste dagen var ungefär 16km vandring, med en stigning på 1.000 meter och högsta punkt ungefär 2.500 meter över havet.

Jag kan helt ärligt (och med glädje) säga att ... Ibland kämpade lungorna efter luft, några gånger värkte mina lårmuskler av konstant kämpande i uppförsbacke och solen brände trots solglasögon och hatt. Och visst var fötterna trötta, men sulorna från Footbalance gjorde dock min vandring i Dolomiterna till en helt fantastiskt upplevelse. Om fötterna mår bra så kan man verkligen ta ut det där extra ur kroppen. Och de här sulorna gav mig allt det stöd som jag kunde drömma om. Effekten av de nya sulorna var så mycket bättre än jag kunde förvänta mig.

Är de värda pengarna?
Jag fick dessa sulor gratis genom en kompis kompis. Och ute i handeln säljs de för ca 600kr, en kostnad som jag helt slapp att betala mot att jag skrev en utvärdering.

Och som ni förstår, jag är helt inne på denna produkts fantastiska egenskaper. När mina sulor slitits ut, så kommer jag att besöka Intersport och köpa ett nytt par. För enligt mig är de är verkligen värda sitt pris.

Fick två par sulor. Så tanken är att ha ett av paren i mina löparskor.

Dolomiterna - dag 1

Ni som läst min blogg tidigare vet att jag varit i Skottland 2010 och vandrat, en resa som var arrangerad via Prima Travel. Och då jag uppskattade deras arrangemang så bestämde jag mig att åka på ännu en vandringsresa med dem - denna gång i Dolomiterna. 

Egentligen ville jag åka till södra Italien och gå vulkanvandringen som Prima Travel ordnade, men så fick jag inte ledigt när den resan gick. I stället så bokade jag in mig på vandring i Val Gardena, för att vandra i Dolomiterna - som är belägna i nordöstra Italien.

Resan gick för mig med flyg från Arlanda till München i Tyskland och sedan en bussresa på ca tre timmar. Det började dock inte så bra, saker strulade till sig och vi hittade inte guiden samt att visst bagage inte kom fram till sina ägare. Tror att det gick 90 minuter efter landning innan bussen satte sig i rörelse. Men det är nästan glömt nu, låt mig nu berätta om de sex dagarna av äventyr.

En härlig blomsteräng. Klicka för att förstora bilden!!

Efter en riktigt ordentlig frukost på Hotel Touring i byn S:t. Christina var det dags att sätta sig i rörelse. Guiderna Mattias och Eja hade ordnat så att vi köpt buss- och liftkort, vilket är av absoluta nödvändighet för denna resa. En kostnad på ca 70 Euro. Denna dag tog vi oss till grannbyn S:t Ulrich med buss. Och där blev det lift upp till platån Seiser Alm. Ett hav med blommor i miljoner, bland annat Jungfru Maria Nyckel och Brunkulla.

Den första dagen var mycket lätt att vandra. Gruppen höll ihop väl och vi kände på hur det var att vandra på en höjd av 1.700 till 1.900 meter.  Hotellet ligger för övrigt på ca 1.400 meter över havet. Senare under veckan så skulle vi komma upp ännu några 100 meter.


Denna första dag hade mig vetande ingen egen lunch med sig, så de flesta stannade till på Hotel Saltria. Det var trevligt att sitta i skuggan. En macka med salami och en Fanta gick totalt på 7,5 Euro.

När vandringen på platån kom till sin ände så var det bara att ta liften raka vägen ner till S:t Christina, bara någon minuts promenad från hotellet. En dusch och lite vila för att sedan gå ner till restaurangen och vad vi med tiden lärde oss - den fantastiskt goda maten. Själv så beställde jag in en flaska rött vin, som jag drack upp under två kvällar. Det var lite strävt i smaken och kostade 17 Euro för en liten flaska.


Direktlänkar till de andra dagarna:
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6] & [Bildspel].

Direktlänkar till andra resor med Prima Travel:
[El Camino de Santiago] och [West Highland Way].

Dolomiterna - dag 2

Det är den andra vandringsdagen i Italien och även denna gång tar vi bussen till byn S:t Ulrich, nu för att ta oss upp via linbana på den norra sidan av dalen. Rasceiesa-platån skulle bjuda oss på ett härligt äventyr.  

Det är först en liten promenad från busstorget upp till liften och turen upp till platån är rätt lång, en stigning på ca 800 meter. Det här är ett område med ganska mycket turister, lokalbefolkning, skolklasser och såväl unga som gamla. Periodvis gick vi på led.

Guiden Mattias berättar om dagen efter en liten rast. 

Det är mycket gröna ytor och på vägen upp mot ett stort kors på toppen i väster. På vägen passerar man en stuga samt Kreuz Kapelle. Ju längre upp på platån man kommer desto mer övergår gräset till stenar som rasat ner från bergens sidor.

På ca 2.200 meters höjd. Bergen i bakgrunden ligger nog i Österrike. 

Efter fotografering, ätandes av diverse frukter mm så samlar vi ihop oss. Det är dags att lämna den stora folksamlingen och bege oss mot öster. Under kanske 2 timmar går jag fram genom ett väldigt vackert landskap, och vi stannar ofta för att hälsa på kor och hästar som strövar fritt. Vi går på stigarna 10, 31 och 35 - för att nå delmålet Brogles Hütte.

Vid stugan Brogles Hütte delas gruppen upp, de som vill gå den branta stigningen upp längst led #6 och de som tog en annan väg upp. Det var i alla fall ungefär +350 meter i höjd, och en så het dag som denna skulle det visa sig bli en riktigt krävande ansträngning från min sida.

Med min hatt nerdragen i nacken, solglasögon och solskydd nu allt mer rinnande från pannan började jag att gå uppför. Jag hade inte med mig min egen stav, vilket skulle ha underlättat en hel del. Nog skulle jag kunnat låna en av de som guiden bar med sig, men jag ville testa mig själv till max.

Längre fram i vandringsveckan bar jag oftast med mig min egen stav, för att gå uppför kan vara väldigt tufft i längden.



Först gick vi genom genom en skog som växte i dalens botten, vattnet porlade och det var härligt. Men stigningen blev allt brantare och när vi lämnade träden nedanför oss så drogs gruppen ut än mer.

Vissa var i riktigt bra kondition och skyndade vidare. Själv var jag ovan vid höjden, besvärad av hettan och stannade ofta för att fotografera - så jag hamnade ofta i kön. Men det är ju ingen tävling som tur är.


Mot slutet av stigningen så kom vi in i skydd av klipporna, solen var inte längre en lika stor fara för oss. Men nu övergick den branta stigningen på serpentinstigar till något mer avancerat. Nu var det viktigt att verkligen titta efter var man satte fötterna. Det var många hundra meter ner om man snavar och det krävdes koncentration i rullgruset.

Väl uppe på krönet så var det inte mycket energi kvar i kroppen (kändes det som). Här blåste det rejält och plötsligt började mina ögon att rinna okontrollerat, jag blev intill förblindad under 10 minuter. Som tur var det nu en stig på ett stort gräsfält, inte en stupande stig full med rullgrus.

Innan vi tar liften ner så samlas många av oss på den närmsta stugan där jag och min reskamrat William (The Bear) delar på ett glas öl.

Det här var en mycket givande dag, inte minst då jag själv också ser vandring som ett sätt att se vad min kropp klarar av. Samt så klart att få möjligheten att lära sig så mycket som möjligt om vandring i olika miljöer. Och Dolomiterna med sin höga höjd och branta stigningar var nytt för mig. Ska du gå kraftigt uppåt så har jag två bra tips; gå alltid med små steg i jämn takt samt det är väldigt bra att ha med sig en vandringsstav för att kunna hjälpa till med armmusklerna.

Ett annat bra hatt är också ett tips från min sida, men räkna med att frisyren på alla foton där du inte bär den kommer att se smått galna ut. :-) Se till att klicka på alla bilder du gillar, så får du se dem större.

Direktlänkar till de andra dagarna:
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6]

Dolomiterna - dag 3

Fram till i dag hade det varit riktigt fint väder, men nu så fanns det moln vid horisonten (bildligt talat). Därför valde guiderna att låta resans avslutningsvandring komma redan på onsdagen.  Detta skulle bli den tuffaste vandringen av dem alla. 

Betänk ordet Dolomiterna, det låter verkligen som karg terräng. Och den här dagen var verkligen något som skulle bli en bergsvandring. Men det började vid busshållplatsen utanför bageriet på gatan vid hotellet. För övrigt, det stör mig lite att jag aldrig gick in där och köpte något bröd. Vi tog i alla fall bussen till byn Wolkenstein. Betänk att alla orter har tre namn här - tyska, italienska och det lokala språket ladin.

Vår guide Mattias (min namne) tog oss in i Langental via stig #14, en lång och grön dal med betande djur. Men även vilda. Efter att ha fått tips om att hålla ögonen öppna efter örn så gick jag och tittade mot klipporna. Och om du klickar på den högra bilden - så ser du örnen i mitten av bilden. Som på så många ställen var det väldigt mycket blommor.

Prima Travels guider Eja och Mattias

Efter ca 4 kilometers vandring kommer vi fram till en naturlig rastplats. Här vilar flera av oss i skuggan, det är dags att bestämma sig. Ta den längre vägen eller den kortare, den kortare har som ni förstår en betydligt kraftigare stigning då vi ska till samma ställe. Själv tvekade jag ett tag och de andra han komma börja gå - till slut bestämde jag mig för den branta stigen.

Vandringen uppåt var tröttsam, men inte på samma sätt som under dag 2. Nu gick det rätt bra att ta sig upp längst bergets sida. Och till slut så kom jag upp till Puez-hütte på 2.475 meters höjd. De snabbaste hade kanske redan lämnat vår plats för lunch. Medan andra kom haltande medan jag satt och åt min lunch i form av härlig pasta med tomatsås.

På väg upp till Puez-hütte

Men än så länge hade vi inte sett sanningen - det var långt kvar. Mycket långt. Det var nu stig #2 vi skulle följa, den skulle ta oss långt upp i bergen och upp på än högre höjder. Nu var det nog bra att vissa inte visste vad som väntade, för då skulle de kanske dra sig ur. Men som våra guider senare sa - alla klarade av det och gjorde ett bra jobb.

Men att vandra är mer än berg. Jag kan själv inte dra mig til minnes någon gång då jag sett en så här härlig blå färg på några blommor i Sverige.

Och många av de som kan betydligt mer än mig om fauna höll med. Mitt förslag är att det kan vara så att det finns mycket mineraler här, som plockas upp av blommorna.

Om du som läsare har några förslag - skriv en kommentar!


Nu tog ett ödsligt landskap över, och det var helt underbart att vandra igenom det. Det fanns nästan ingen annan på leden än de som ingick i min grupp. Under flera timmar var omgivningen  hänförande och som upplevelse var detta helt klart finalen på hela resan.

En av de små detaljer som jag lade märke till var att fåglarna använde sig av vindarna mycket skickligt. De svepte fram utan att slå med vingarna, i stället fick de en väldig fart av att följa vindarna.

Annars så var det snön som var en skoj detalj, på höjder som dessa är det fortfarande så kallt att det ligger kvar snö i slutet av Juni. På vissa ställen ligger det rätt mycket, och dagar då man är rejält varm kan det vara skönt att få svalka händer och panna lite.

William tar en paus och kyler sig i snön

Dolomiten höhenweg #2, ca 2.400 meter över havet

Nu fanns det bara ett större hinder kvar, vi var tvungna att ta oss över ett pass på ca 2.500 meter. Dvs ännu en jobbig klättring, för att sedan ta sig ner igen på andra sidan. Här var vi flera som grinade lite illa. Men väl framme bjöd guiderna på lite extra "mutor" i form av mat och dryck. Själv tog jag inte så mycket, kroppen var inte inställd på att vara hungrig. Den var inställd på att klara av resten.

Utsikt från krönet på passet. Vila och sedan ner för slänten. 

Här kan ni se en liten film. I början ser ni baksidan på passet, vi har alltså tagit oss ner från krönet som syns och är nu på väg nerför berget och liften som ligger 200 höjdmeter lägre. Men nu var det inte bara höjden som räknades, liften stänger 17:30 och vi hade långt kvar att gå. Nu var mina steg stumma och trötta, men det fanns inte tid att tänka på det. En kamp mot klockan - och jag själv kommer fram till liften sex minuter innan de stänger. Efter att ha andats i någon minut så åkte jag och några andra ner, medan en guide stannade kvar och väntade in de sista. Vakten hade gått med på att vänta 10 minuter extra, och det gjorde att alla kom med.

Och äventyret var inte slut för denna dag. På kvällen kom Adolf och spelade dragspel för oss vid middagen. Efter maten så blev det lite lekar - som att byta hattar med varandra. Och som vi kan se, vår guide kan även konsten att spela munspel.

Direktlänkar till de andra dagarna:
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6]