Paradiset till Lida gård (STF)

Det var utlyst på STF:s sida på Facebook, jag hade skapat ett event och bjudit in kompisar och det fanns även på stockholmskretsens hemsida - vandringen mellan Paradiset och Lida Friluftsgård den 11 september. Tolv kilometer på Sörmlandsleden. 

Men trots all reklam så kom det bara en person; som jag själv bjudit in. Kanske tvekade folk för att jag satt upp målet att ha ett lite högre tempo eller så är man inte så intresserad av att vandra i naturen. Hur som helst; jag kommer att fortsätta att hålla vandringar i STF:s regi - så snart jag hinner. Nu är det dock mycket med arbetet och iordningställande av min lägenhet. Trots att jag vill delta mer i STF så hinner jag helt enkelt inte med det för tillfället. :-(

Det var en fin dag för vandring, det var frisk luft och solen sken. Vid busshållplatsen i Huddinge började snart människor samlas, men vid förfrågan var det ingen som hade hört talas om STF:s aktivitet. Men intresset för skogen fanns helt klart.

I Paradiset så var stugan öppen, Friluftsfrämjandet sålde fika och våfflor men det kändes lite tidigt för det. Vi satt ner på bänken utanför och tog lite te. Innan det var dags att sätta oss i rörelse.

Terrängen är inte alls tuff att ta sig fram i, men min tidsplan kanske skulle vara svår att upprätthålla då den gjordes när jag gick helt ensam. Hur som; vi kom iväg 10:15 - en kvart senare än jag tänkt mig. Men fortfarande 15 minuter före jag startade när jag gick själv.

Sträckans brantaste nedförsbacke. 

Det var en underbar dag, höstens tecken hade börjat göra sig synliga. Vi sökte efter bär men kunde inte hitta några, inte ens på de platser jag vet är bra att söka på.

Vid 11:15 var vi framme vid en av hållpunkterna - Hundgården. Vid ett ställe längst leden passerar man en hundgård, som hörs på lång väg! Och extra roligt blir det att gå förbi den dag då glassbilen kommer längst vägen - då blir det livat. Denna dag fanns det dock ingen glassbil i närheten. Här låg vi 5 minuter efter planen. En bit in i skogen tog vi en kort paus; tog av ryggsäckarna och drack vatten. 

När vi kom fram till Kärrsjön gjorde jag en upptäckt, det fanns en bra rastplats. Det hade jag helt missat den dagen jag gick själv och rekade. Fem minuter efter schemat sätter vi oss ner och vilar, klockan är nu 11:35. Här blir det banan och annat för extra energi, samt vilande av fötterna.

Det tas en hel del fotografier på denna tur; det är inte samma intensiva gång mot målet som när jag gick ensam. Men vi håller trots det rätt bra takt. 

När jag gick själv så var jag framme vid vindskyddet för lunchen 12:15, och där tog jag 35 minuter paus. När jag och min vän kom fram - ja då var klockan 12:50. Samma tid som jag lämnade platsen när jag gick själv - vi låg bakom schemat. Min tanke för lunchrast var 12:30 till 13:00. Vi lämnade nu rastplatsen 13:20 - tjugo viktiga minuter efter uttänkt tid. 

Fler fotografier, en hel del prat och vi hade mycket trevligt - men inte var det den höga hastighet som krävdes för att ta igen den tid som vi låg efter. 

Den här Talltickan var spännande, enligt information vi såg så växer den bara på tallar som är minst 10 år gamla. Den fungerar som en sk. signalart, dvs där den kan hittas så finner man troligen även många andra arter som är ovanliga och kräver speciella omständigheter. 

Väl framme vid platsen där vi korsade vägen som bussen tar upp till Lida gård var vi för sent ute. Vi skulle aldrig hinna upp till bussen på de fem minuter som återstod. Så vi valde att ta det lugnt, nästa buss skulle gå om två timmar. Vi gick således vidare längst leden och tog oss upp på berget. Härifrån hade vi en fin utsikt och det var riktigt mysigt att sitta där och titta på utsikten; även om vädret nu blivit sämre - molnen låg tätare och vinden hade tilltagit. 

Vi gick senare ner till Lida Friluftsgård och tittade på området. På den stora gräsmattan var det flera som flög med drakar i vinden. Vi såg även ett ganska stort antal kaniner inne bland husen.

Kan avsluta med att säga; det var en lyckad vandring. Mitt sällskap är inte så van att vara ute i skogen och det var en positiv upplevelse för henne. Och till nästa vandring jag leder så hoppas jag bara att flera dyker upp. Välkomna.