Fram till i dag hade det varit riktigt fint väder, men nu så fanns det moln vid horisonten (bildligt talat). Därför valde guiderna att låta resans avslutningsvandring komma redan på onsdagen. Detta skulle bli den tuffaste vandringen av dem alla.
Betänk ordet Dolomiterna, det låter verkligen som karg terräng. Och den här dagen var verkligen något som skulle bli en bergsvandring. Men det började vid busshållplatsen utanför bageriet på gatan vid hotellet. För övrigt, det stör mig lite att jag aldrig gick in där och köpte något bröd. Vi tog i alla fall bussen till byn Wolkenstein. Betänk att alla orter har tre namn här - tyska, italienska och det lokala språket ladin.
Vår guide Mattias (min namne) tog oss in i Langental via stig #14, en lång och grön dal med betande djur. Men även vilda. Efter att ha fått tips om att hålla ögonen öppna efter örn så gick jag och tittade mot klipporna. Och om du klickar på den högra bilden - så ser du örnen i mitten av bilden. Som på så många ställen var det väldigt mycket blommor.
 |
| Prima Travels guider Eja och Mattias |
Efter ca 4 kilometers vandring kommer vi fram till en naturlig rastplats. Här vilar flera av oss i skuggan, det är dags att bestämma sig. Ta den längre vägen eller den kortare, den kortare har som ni förstår en betydligt kraftigare stigning då vi ska till samma ställe. Själv tvekade jag ett tag och de andra han komma börja gå - till slut bestämde jag mig för den branta stigen.
Vandringen uppåt var tröttsam, men inte på samma sätt som under dag 2. Nu gick det rätt bra att ta sig upp längst bergets sida. Och till slut så kom jag upp till Puez-hütte på 2.475 meters höjd. De snabbaste hade kanske redan lämnat vår plats för lunch. Medan andra kom haltande medan jag satt och åt min lunch i form av härlig pasta med tomatsås.
På väg upp till Puez-hütte
Men än så länge hade vi inte sett sanningen - det var långt kvar. Mycket långt. Det var nu stig #2 vi skulle följa, den skulle ta oss långt upp i bergen och upp på än högre höjder. Nu var det nog bra att vissa inte visste vad som väntade, för då skulle de kanske dra sig ur. Men som våra guider senare sa - alla klarade av det och gjorde ett bra jobb.
Men att vandra är mer än berg. Jag kan själv inte dra mig til minnes någon gång då jag sett en så här härlig blå färg på några blommor i Sverige.
Och många av de som kan betydligt mer än mig om fauna höll med. Mitt förslag är att det kan vara så att det finns mycket mineraler här, som plockas upp av blommorna.
Om du som läsare har några förslag - skriv en kommentar!
Nu tog ett ödsligt landskap över, och det var helt underbart att vandra igenom det. Det fanns nästan ingen annan på leden än de som ingick i min grupp. Under flera timmar var omgivningen hänförande och som upplevelse var detta helt klart finalen på hela resan.
En av de små detaljer som jag lade märke till var att fåglarna använde sig av vindarna mycket skickligt. De svepte fram utan att slå med vingarna, i stället fick de en väldig fart av att följa vindarna.
Annars så var det snön som var en skoj detalj, på höjder som dessa är det fortfarande så kallt att det ligger kvar snö i slutet av Juni. På vissa ställen ligger det rätt mycket, och dagar då man är rejält varm kan det vara skönt att få svalka händer och panna lite.
 |
| William tar en paus och kyler sig i snön |
 |
| Dolomiten höhenweg #2, ca 2.400 meter över havet |
Nu fanns det bara ett större hinder kvar, vi var tvungna att ta oss över ett pass på ca 2.500 meter. Dvs ännu en jobbig klättring, för att sedan ta sig ner igen på andra sidan. Här var vi flera som grinade lite illa. Men väl framme bjöd guiderna på lite extra "mutor" i form av mat och dryck. Själv tog jag inte så mycket, kroppen var inte inställd på att vara hungrig. Den var inställd på att klara av resten.
 |
| Utsikt från krönet på passet. Vila och sedan ner för slänten. |
Här kan ni se en liten film. I början ser ni baksidan på passet, vi har alltså tagit oss ner från krönet som syns och är nu på väg nerför berget och liften som ligger 200 höjdmeter lägre. Men nu var det inte bara höjden som räknades, liften stänger 17:30 och vi hade långt kvar att gå. Nu var mina steg stumma och trötta, men det fanns inte tid att tänka på det. En kamp mot klockan - och jag själv kommer fram till liften sex minuter innan de stänger. Efter att ha andats i någon minut så åkte jag och några andra ner, medan en guide stannade kvar och väntade in de sista. Vakten hade gått med på att vänta 10 minuter extra, och det gjorde att alla kom med.
Och äventyret var inte slut för denna dag. På kvällen kom Adolf och spelade dragspel för oss vid middagen. Efter maten så blev det lite lekar - som att byta hattar med varandra. Och som vi kan se, vår guide kan även konsten att spela munspel.
Direktlänkar till de andra dagarna:
[
Dag 1],
[
Dag 2],
[Dag 3],
[
Dag 4],
[
Dag 5],
[
Dag 6]
När vandringen på platån kom till sin ände så var det bara att ta liften raka vägen ner till S:t Christina, bara någon minuts promenad från hotellet. En dusch och lite vila för att sedan gå ner till restaurangen och vad vi med tiden lärde oss - den fantastiskt goda maten. Själv så beställde jag in en flaska rött vin, som jag drack upp under två kvällar. Det var lite strävt i smaken och kostade 17 Euro för en liten flaska. 
Med min hatt nerdragen i nacken, solglasögon och solskydd nu allt mer rinnande från pannan började jag att gå uppför. Jag hade inte med mig min egen stav, vilket skulle ha underlättat en hel del. Nog skulle jag kunnat låna en av de som guiden bar med sig, men jag ville testa mig själv till max.
Först gick vi genom genom en skog som växte i dalens botten, vattnet porlade och det var härligt. Men stigningen blev allt brantare och när vi lämnade träden nedanför oss så drogs gruppen ut än mer.
Väl uppe på krönet så var det inte mycket energi kvar i kroppen (kändes det som). Här blåste det rejält och plötsligt började mina ögon att rinna okontrollerat, jag blev intill förblindad under 10 minuter. Som tur var det nu en stig på ett stort gräsfält, inte en stupande stig full med rullgrus.
