Söker gästbloggare

Hej kära läsare, det är skoj att ni söker er in till Vandringsman. Om du själv eller någon du känner varit på ett stort eller litet äventyr så får ni gärna få dela med er av det här - som gästbloggare.

Vandringsman har tidigare haft några gästbloggare, även min vän Markus har skrivit inlägg här i bloggen tidigare. Men jag skulle verkligen gilla att någon av er läsare hörde av er om ni har något eget äventyr, stort eller smått, som ni skulle vilja dela med er av.

Vad kan en gästbloggare skriva om då? Här är två av mina egna bilder som kanske kan ge inspiration: har du liknande erfarenheter?


Att gå till en tandläkare i Colombia, som inte pratar ett ord engelska, för att dra ut en tand. Det var verkligen ett äventyr. Men det kan även vara mindre dramatiska saker, som att flyga ballong. 

Ni skriver texten (jag kan komma att redigera den något) och skickar med några bilder. Jag tar och sätter ihop allt så det passar bloggen.

Flyga ballong över Stockholm. 

Skriv en kommentar här: eller använd formuläret för kontakt till vänster om du skulle vilja bli gästbloggare här på Vandringsman.

Topwalks (Vandringar i Spanien)

När man har driver Vandringsman så kommer jag i kontakt med människor, hemsidor och företag av olika slag. Topwalks är en hemsida som drivs av Pasi och Paula som älskat friluftsliv, och kanske då speciellt vandringar i Spanien. 

Och då Vandringsman är ett forum för att sprida kunskap samt ge inspiration så har jag bett Paula att vara gästskribent, och berätta om hemsidan Topwalks och vad man kan läsa där. Den drivs ideellt och började som ett sätt att själva hålla reda på alla de möjligheter som finns till vandring. Alla länkar nedan leder till Topwalks hemsida.

Norra Spaniens naturupplevelser för vandrare 
Spanien har året runt fantastiska leder för vandrare av olika nivåer. Även på vintern är det tillräckligt varmt att vandra också på Atlantkusten och i Norra Spaniens dalgångar. Men vill du klättra upp till de högsta topparna av Pyrenéerna eller Picos de Europa är säsongen kortare. På över 2 000 meter är det snöfritt endast mellan juni och oktober.

Topwalks visar vägen till vandringsleder på bergstrakter och kustband i femton provinser, från La Coruña i norr till Cadiz i söder. Varje led presenteras i form av en skriftlig beskrivning, ledkarta, slideshow, GPS-koordinater och fotografier samt vägkarta med köranvisning till ledens början. Du kan välja passande utmaning från en tabell där lederna är klassificerade efter tidsåtgång, längd, höjdskillnad, totalstigning, gångbarhet och säsong.

En populär avdelning är “Växter” där vandrarna i förväg kan lära sig floran för att identifiera växter och blommor längs med vägen. Det finns snygga bildserier på över 1500 växter.

Costa da Morte (foto Topwalks). 

Längs kustremsan utan ansträngning 
För dig som vill vandra utan ansträngning rekommenderar vi kustremsan från Galicien till Asturien. Galiciens mest berömda kuststräcka är Dödens Kust (Costa da Morte). Kors och monument på klippor påminner om otaliga skeppsbrott som denna vilda kusten har bevittnat under århundradena. Bland de mest kända monumenten är den engelska kyrkogården (Cemitério dos Ingleses, Cementerio de los Ingleses), viloplats för de 172 brittiska sjömän, vars skepp förliste år 1890.

Du kan besöka denna kyrkogård under vandringen från Cabo Vilan till Punta de Boi. Costa da Morte har tiotals fina vandringsleder. En av de vackraste löper från Camelle till den lilla fiskebyn Laxe. Under vandringen passerar du flera bukter med vita sandstränder.

En annan underbar promenad börjar från Muxía och går runt en skrovig halvö kantad av sandstränder. Du hittar också floder, kvarnar och århundraden gamla magasin (Hórreos)

Naturparken Complejo Dunar de Corrubedo y Lagunas de Carregal y Vixán och naturparken Monte i Galicien är perfekta för att vandra med barn: lätta och korta vandringar med mycket att se. På Costa Verde (Gröna Kusten) i Asturien kan du vandra på gräsbeklädda klippor som stupar rakt ner i havet och runt uddar som tjänade till att lokalisera valarna när deras fiske var intensiv. Den asturiska kustlinjen har hundratals holmar, stränder och vikar. En av våra favoriter är leden som börjar från San Esteban de Pravia och går förbi flera utsiktspunkter till stranden Aguilar.

Under vandringar på kusten hittar du då och då pråliga hus som hör till Indiano-kulturen. Indianos kallades utvandrare som återvände välbeställda med enorma rikedomar från Amerika tillbaka till Asturien eller Kantabrien. Högre upp till gröna dalar och berg Älskar du dalgångar kantade av höga berg, är naturparken Somiedo i Asturien ideal för dig. Vandringsleden "Valle del Lago" (Sjödalen) tar dig genom dalen mellan bergskedjor till Valles sjö. På de omgivande betesmarker ser du traditionella stugor med hötak.

En annan trevlig led i Somiedo börjar från högslätten Farrapona och löper på högplatåer förbi många vackra sjöar. Liebanas dalar i Kantabrien, omringade av Picos de Europas toppar och de andra Kantabriska Bergen, bjuder på ett stort urval av vandringar med olika svårighetsgrader. De flesta lederna börjar från traditionella byar med sina vackra stenhus.

Topwalks presenterar 30 vandringar, många av dem speciellt lämpliga för barn.

Uppe på karga toppar
Alla Topwalks leder är för normala människor och inte några extrema idrottsmän eller äventyrare. Vi vill inte ta vandrare till glaciärer, klippbranter eller andra riskfyllda platser, men spännande får det naturligtvis vara. Om du inte lider av höjdskräck är Faja-vandringar i nationalparken Ordesa y Monte Perdido i Pyrenéerna jätte givande. Du vandrar längs "bergshyllor", som slingrar sig på sluttningar med fantastiska utsikter över dalar mot bergstoppar. En av de spektakuläraste lederna går på Faja de Pelay till Ordesas dal.

Naturparken Posets-Maladeta (foto Topwalks)

Naturparken Posets-Maladeta i Pyrenéerna är känd för sina höga berg med glaciärsjöar (ibones) och vattenfall. Posets-Maladeta har 95 sjöar som får vatten från smältande glaciärer. Eftersom sjöarna ligger på en höjd över 2000 meter, är lederna ganska krävande. I nationalparken Picos de Europa kan man nå även de högsta topparna lättare tack vare linbanan som åker från dalgången av Fuente Dé till toppstationen El Cable. En populär vandring leder från El Cable till Torre de los Horcados Rojos, som öppnar fina utsikter mot de omgivande berg och dalar.

Centrala massivet som gränsar till Asturien, Kantabrien och León ståtar med 14 toppar som reser sig till över 2600 meters höjd samt med Naranjo de Bulnes eller Pico de Urriellu, nationalparkens symbolberg. Gråa och karga bergväggar står i spännande kontrast till gröna högplatåer i övre delen av massivet. En härlig vandring går från Fuente De till högplatån Liordes. Det största och mest omväxlande av Picos de Europas tre massiv är västra massivet med Covadongas glittrande sjöar, omgivna av ljusa grässlätter i Asturien, och mäktiga ädellövskogar i León. Vandringen runt Covadongas sjöar är kort, lätt och enkel, passande också för små barn.

Att vandra i Skottland

Skottland är ett storslaget och vackert land med fantastisk natur. Att vandra är ett utmärkt sätt att komma nära och njuta av naturen. Här publiceras en sammanställning av vandringsleder som skrivits av Skyscanner - för just min blogg. 

Utgångspunkt i Fort William
Den bästa utgångspunkten för oss svenskar är flyg till Glasgow eller Edinburgh och därefter ta tåget därifrån. Staden Fort William som ligger nordväst om Glasgow är en bra utgångspunkt för vandringar i Skottland. Staden ligger precis där den vackra Loch Linnhes vatten möter Ben Nevis som är Storbritanniens högsta berg. Det är inte för intet som Fort William brukar kallas för Storbritanniens friluftshuvudstad.

Med utgångspunkt från Fort William finns flertalet olika vandringsleder att prova på, allt från korta dagsturer till femton mil långa leder. Om man vill ha sin bas i en annan del av Skottland rekommenderas exempelvis Isle of Skye, en ö med flera fina vandringsleder genom vacker skotsk natur.

West Highland Way 
Det har tidigare skrivits om West Highland Way här på bloggen, vilken är en klassisk vandringsled som startar i Milngavie, strax utanför Glasgow. Vandringsleden sträcker sig längs Loch Lomonds stränder och över den stämningsfulla Rannoch Moor vidare över till dramatiska Glencoe och Ben Nevis dalar precis vid Fort William. Vandringsleden öppnade redan 1980 och sedan dess är det minst 15 000 vandrare som går längs leden varje år. Troligen är det den mest populära vandringsleden i Skottland. West Highland Way är 152 kilometer lång.

Från min egen vandring på West Highland Way 2010.

Three Lochs Way 
Three Lochs Way går mellan Balloch och Inveruglas, på den västra sidan av Loch Lomond, Skottlands största sjö belägen nordväst om Glasgow. Det är en relativt kort vandringsled som är 55 kilometer och som enkelt kan vandras under tre, fyra dagar. Vandringsleden attraherar också många människor som vill vandra korta dagsturer, likväl som en hel del mountainbikeåkare. Leden går utmärkt att kombinera med West Highland Way genom att ta färjan till Inversnaid från Inveruglas. Tänk dock på att delar av vandringsleden inte är skyltad hela vägen och därför krävs det antingen karta eller GPS.

Great Glen Way 
Great Glen Way är en av de vandringsleder som har sin utgångspunkt i Fort William. Den avslutas i det skotska höglandets huvudstad Inverness och det rekommenderas att man startar just i Fort William eftersom man då har störst chans till medvind. Leden följer den välkända dalen Great Glen och det finns storslagna naturupplevelser längs vägen inklusive Loch Ness, likväl som små mysiga samhällen där man kan äta och vila efter sin dagstur. Vandringsleden är på 126 kilometer och det finns flera olika svårighetsgrader, beroende på vilken rutt man väljer.

Rob Roy Way 
Rob Roy Way är en vandringsled uppkallad efter en av Skottlands nationalhjältar, Rob Roy MacGregor. Leden öppnades 2002 och det finns två olika rutter som antingen är på 124 kilometer eller 151 kilometer. Sträckningen är mellan Drymen och Pitlochry. Många anser att detta är Skottlands vackraste väg genom höglandet. Leden räknas som medelsvår och det är viktigt att notera att den inte är markerad, så det krävs vana från att vandra med karta, guidebok och GPS som hjälpmedel.

Speyside Way 
Speyside Way färdigställdes år 2000. Leden går längs floden Spey från den lilla fiskebyn Buckle till Aviemore eller Tomintoul vid foten av Caimgormsbergen. Denna vandringsled kallas också för Whiskeyleden eftersom Speyside också är ett av de mest kända whiskeydistrikten i Skottland. Leden är för närvarande 105 kilometer, men den håller på att förlängas. Det finns tydliga markeringar längs leden. Det är en lugn vandringsled med lagom utmaning. Dagliga etapper om 16 – 22 kilometer och det finns gott om gamla övergivna järnvägsstationer att äta lunch i längs vägen liksom mysiga B&B och hotell att sova på.


Vandringsman tackar Skyscanner för sitt bidrag, och för att de utnämnt mig till veckans blogg.

Att bestiga Kilimanjaro

Friluftsliv och äventyr handlar om att uppleva, men via Internet så kan vi nu också låta oss inspireras av andra. Därför är det trevligt att någon annan än jag själv eller min kompis Markus skriver något här på Vandringsman. 

Med Isabell får nu Vandringsman sin första gästbloggare. Och hennes bidrag är berättelsen om hur hon  2007 åker till Tanzania för att nå toppen av Kilimanjaro. 

Den 15 Oktober 2007 stod jag och ett gäng andra förväntas fulla tjejer i blandad ålder på Arlanda och väntade på att få komma iväg till Tanzania - för att där ”bestiga” Kilimanjaro med sina 5895 m över havet. För min egen del började allt egentligen redan 1 år tidigare då min pappa hastigt gick bort i en hjärtinfarkt. Jag grävde ned mig i träning och för mig gick det ut på att köra så slut på mig själv att jag inte hade tid att tänka och att jag blev så pass trött att jag kunde sova på kvällarna utan att grubbla.

Självklart insåg jag snart att det inte fungerade i längden, utan jag bestämde mig för att sätta upp ett mål med träningen - något jag kunde se fram emot. Då jag alltid varit intresserad av berg och av att testa mina gränser så blev valet ganska enkelt. Kilimanjaro, hur svårt skulle det kunna vara?

Vi anlände till Kilimanjaro Airport runt lunchtid och fick sedan vidare transfer till Springland Hotel i Moshi. Där vi fick en chans till lite vila innan middag och genomgång av själva vandringen och toppturen. Jag tror att här fick nog en del i gruppen, även jag, till viss del en tanke om "vad har jag gett mig in på?" Var detta verkligen genomtänkt in i minsta detalj?

Kan bara svara för min egen del och visst var det genomtänkt. Hade ”klättrat” det där bergen mer än en gång under mina trningspass. Det som skrämde mig, som inte går att påverka är hur klarar just JAG av höjden?! Det är inget man kan träna på.


Dag två bjöd på en skummpig färd upp till Marangu Gate, startpunkten för våran vandring (1800 m) Enligt schemat skulle vi vandra i ca 3-5 timmar denna dag, målet var Mandara Hut (2700 m) där vi skulle övernatta. Förstod ganska snart att man kunde lägga till ett par timmar på den tiden, och det visade sig att tids schemat sprack varje dag.

Väl frame vid Mandara så var hela gänget trötta men glada att första etappen var avklarad. Vi gjorde hos hemmastada i vår ”barack”. Jag gick på spindel jakt runt min ”säng” och självklart de enda som fanns i hela rummet satt och gosade sig vid en av just ”mina” sängstolpar. Har en minnsebild på att det var stora som tefat och man kunde säkert utan problem gått ut och gått med dem i koppel om man så hade velat. Tur att det fanns de i gruppen som inte hade fobi, och lirkade iväg dem utan att blinka. Trots detta sov jag väldigt bra denna natt.


Dag tre ... HUNGRIG ... fick vi inte mer till frukost och när är det lunch? Maten blev ett stor problem för mig. Då jag lagt ganska stor vikt vid träning och anser att jag då var i mitt livs bästa form, så var jag även van att vräka i mig mat sex gånger om dagen. Här var det frukost, lunch och middag - mina energibars som jag hade med mig räckte inte långt. Och den mat vi fick var i mina ögon väldigt undermålig när det gällde intag av energi.

Horombo Hut (3800 m) var slut punkten för denna dag, från regnskog upp till alpinmiljö. Här hade vi en extra acklimatiseringsdag. Vi bodde här i små hytter på 6 bäddar, och blev snart varse att vi var tvugna att knyta in allt ätbart och gömma väl för råttorna gick lös om natten och rotade i allt.

Zebra Rock

Under vår ”vilo” dag vid Horombo Hut gick vi en acklimatiseringstur till Zebra rock. En lite underlig klippa, som är Zebrarandig. Vi hade även fina vyer över Kilimanjaro och det gav mer smak för toppturen.

The Saddle

Dag fem. The Saddle, ett månlandskap som var en ren transportsträcka upp till Kibo Hut. Sträckan bjöd på uselt väder med snö och regn om vart annat. Humöret fick sig en känga och magen kurrade - eller rättare sagt den skrek av längtan till en stor pizza, chips och annat fett. Kibo Hut kan man kalla för base camp inför toppturen. Här åt vi en sparsam middag för att sedan få några timmars vila innan toppturen.

Vi sammlades vid halv 11 på kvällen och blev tilldelade några kex och chokladkakor som hade ett bäst föredatum som var långt tillbaks i tiden. Även fast vinter jackan, mössa och vantar hade åkt på så kändes vädret bistert och kallt. Framför allt var det mörkt. På med pannlampan och sedan var det bara att börja gå - sakta men säkert...

Ett par timmar in på toppturs vandringen började jag tycka att nu var det inte roligt längre. Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Underställen gjorde ingen nytta, trots ullsockar var fötterna frusna. JAG GER UPP - hög tag i närmaste guide ... TA MIG NED... jag vill inte mer.

- No, no... Sunrise Gilmans Point ... Yes?
- Hur långt är det dit då frågade jag förtvivlat.
  Tystnad , lite betänke tid ...
- Thirty minutes ...pole ... pole

Det sitter bara i huvudet - fick pepping av en av tjejerna,  70% sitter i huvudet. Jag borrade blicken i backen och började gå. Har ingen aning om hur lång tid det tog att ta sig till Gilmans Point (5685 m)  men inte var det några 30 minuter inte. Men det spelar ingen roll för där började solen gå upp och guiden knackade mig i ryggen och pekade åta andra hållet - Uhuru Peak!! Så nära att man nästan kunde ta på det, men så pass långt bort att det tog säkert 3 timmar till innan ... JAG ... den 11 oktober kl 07.08 stod på toppen av Kilimanjaro.

Och det var då jag förstod - This is the end of the life as I know it.

Isabelle på toppen av Kilimanjaro

Vandringen tillbaks ned är en historia i sig. Men själva toppturen och tillbaks till Base camp tog ca 13 timmar för mig, jag levde på dextrosol och vatten. Från våran grupp var det bara 9 av 15 som kom upp.
Jag tappad 5 kg under hela turen. Extra energibars är ju aldrig fel, jag hade med mig för få. I dag kollar jag lite mer noga om det går, hur arrangören har löst mat frågan (Denna tur ordnades av Äventyrsresor). Självklart är man olika från person till person vad man kräver energimässigt.

I det stora hela så rekommederar jag turen varmt. Det är speciellt, det är vacker ... helt underbart.

/Isabelle