El Camino de Santiago, dag 1

El Camino de Santiago är en pilgrimsled som startar i den franska byn Saint-Pied-de-Port, för att sedan gå över Pyrenéerna till Spanien där den efter ca 800km slutar i staden Santiago de Compostella. Detta är berättelsen över hur jag och en vän på sju dagar vandrar de första 165km av denna utmaning. 

Som ni bekanta läsare av bloggen vet så har jag köpt vandringsresor av Prima Travel två gånger tidigare; nämligen till Skottland och Dolomiterna. Så det var naturligt att välja dem igen, då deras paket ger stor frihet men också bekvämlighet.


Och nu skulle jag vandra ihop med en vän som inte är så erfaren, då känns hotell med middag och vin som lockande efter en lång dags vandring. Vandra med förstånd och njut också av upplevelsen.

Låt mig nu berätta om förberedelserna, utrustningen, upplevelserna och de tips jag nu kan ge utav erfarenhet som kommer ge just dig en extra bra upplevelse och kanske även spara dig pengar. Jag kommer också kort berätta om äventyrarklockan Ambit av märket Suunto, som jag provade under vandringen - läs mer utförlig utvärdering. Varje dag avslutas med ett tips; kolla in det!

De tre grundläggande tipsen från mig som känner mig som lite erfaren och som faktiskt gått längst flera olika leder måste bli dessa;

• Ha kondition. Se till att du klarar av att gå i 6 timmar med en medelfart på över 3km/h om du bär en ryggsäck på 4-6kg. Klarar du av detta så har du en ok grund. 
• Ha utrustning. Se till att du har bra utrustning; ryggsäck på 18-35 liter, kängor och regnkläder som du trivs med. Har du detta så uppfyller du grunderna tycker jag. 
• Ha kunskap. Läs det bifogade materialet mycket noga, inte minst den bok på engelska som Prima Travel skickar med - den är mycket bra! Planera var ni ska ta lunch etc. 

Eftersom det blir ganska mycket att skriva om så hoppar jag över återkommande beskrivningar av hotellen och b&b, samt ingående beskrivning för resan fram till byn i Frankrike där vi startade.

Saint Pied de Port, starten på El Camino de Santiago. 

Sträcka #1:
Saint-Pier-de-Port till Roncesvalles, ca 24km. 

Pilgrims Guide to the Camino De Santiago, 6:th Edition. J. Brierley.

Dag 1 av vandringen och vi vaknade upp på det lite mörka och tysta hotellet, det märktes tydligt att det var lågsäsong så här i början av april. Dagen innan hade vi flugit till Bilbao via Frankfurt för att sedan köras med bil till den lilla franska byn. Redan första kvällen hade vi gått upp till pilgrimskontoret och köpt oss pilgrimspass där man kan sätta stämplar från de platser man besöker. Att göra detta är ett absolut måste, enligt min mening. Turistkontoret stänger vid 18-tiden, pilgrimskontoret är öppet till 22 på kvällen.

I en butik köpte jag mig ett enkelt halssmycke, men det känns ändock som en trevlig symbol för det som skulle komma. Det finns även en El Camino ring, den kan jag kanske tänka mig att köpa när hela leden är avklarad. Ett tips är att köpa varit paraply i byn om ni inte har något med er. Även om man är klädd i heltäckande regnkläder kan det vara skönt att skärma av regnet.

Bland det första jag gör intill kyrkan utanför vårt hotell är att ställa in höjd över havet på min Suunto. Jag vet inte exakt höjden, men enligt en guidebok så ligger byn på 164 meter.

Denna dag bär jag ett pulsbälte samt låter klockans GPS mäta min hastighet, förflyttad distans och så klart geografiska position.

En klocka som den nya modellen Ambit gjorde vandringen betydligt roligare och säkrare (läs mer).


På den första etappen finns det två vandringsleder att välja, den över bergen och den längst bilvägen. Den senare ska tas om vädret är för dåligt. Denna dag var det dimmigt och regn i luften, men inte så mycket att jag bedömde det som farligt att gå över bergen. Så vi började så sakta gå upp upp upp.

Vi saknade den magnifika utsikten, men det var stämningsfullt. 

Härbärge och restaurang - Orisson

Efter ca 8km och en stigning på ca 650m så kommer man fram till härbärget Orisson, en naturlig plats för att ta lunch på då det är den enda platsen att köpa mat på under första dagens etapp. Vi gick från hotellet vid 9 på morgonen och kommer fram 2h 45m senare. Det fanns de som åt stora måltider, men min rekommendation är att äta lätt. Ni har lång vandring kvar med rejäl stigning, så bli inte sittande allt för länge i stugans värme. Själva satt vi 40 minuter. Vi åt skinkmackor och drack varsin läsk. Inte den optimala drycken, men vi kände att lite socker behövdes. En extra macka inköptes också som vi bar med oss. Och glöm inte att be dem stämpla ditt pilgrimspass.

Denna dag så träffade vi på flera andra pilgrimer, och det pratades en del. Bland annat pratade vi med en kille som läst teknisk medicin i Nederländerna i ett år. Men nu hade han hoppat av sin utbildning för att i stället vandra hela Caminon, med enda mål att bli klar innan augusti.

Och han var inte ensam, vi pratade även med en Sydafrikan som bott i London under tre år och arbetat som kock. Han hade sålt sin lägenhet och sagt upp sig från jobbet - allt för att gå pilgrimsledens ca 800km. Vi såg också andra vandrare, ensamma eller i grupp. Några av dem skulle bli återkommande ansikten under vår vecka på leden, medan andra bara sågs en enda gång och kanske utväxlades ett kort "Buen Camino". Pilgrimens naturliga hälsningsfras.

Det pratades många olika språk längst leden. Kanske främst spanska och engelska, men då det fanns pilgrimer från olika länder hördes även tyska, danska och italienska. Ett tips är att lära sig lite spanska innan resan, så att man bekvämt kort kan hälsa på andra. En kortare kurs på Folkuniversitetet (eller liknande) samt 80st gratis podcast - Coffee Break Spanish kanske kan vara något?

Innan man reser kan det kanske också vara på sin plats att se filmen The Way. Ett drama från 2010, med Martin Sheen (Wikipedia).

Här var dimman som tätast, det var svårt att se leden.

Efter värdshuset så var det åter att sätta fart. Sträckan fortsatte längst en grusväg som var lätt att gå längst. Någon stans så skulle vi passera en liten staty av Jungfru Maria, men den var helt omöjlig att se i dimman och vi ville inte bege oss ut i terrängen och söka. Det kändes aldrig direkt farligt, men man ska ha respekt för naturen - inte minst när man går i bergen. På en minut kan dåligt, gå till riktigt allvarligt - då kan faran uppstå.

Själv började jag bli lite mer "besvärad" när det var dags att lämna vägen vid en grupp kors, för att ta oss ut över ett stort parti med gräs och upp i ett pass mellan två toppar. Dimman och regnet gjorde att mina glasögon var helt omöjliga att se igenom. Så mitt tips till er som bär glasögon, ha med en duk att torka dem med samt bär hatt! Ett brätte hindrar regnet att försämra synen.

Vid passets krön, som ligger ungefär 500 meter från korsen, finns en liten koja av sten på höger sida. Den är stor nog för ett antal vandrare att trycka ihop sig vid kraftig nederbörd och regn. Bra att känna till om vädret skulle bli mycket dåligt.

Den dimmiga och sorgsna skogen. 

På andra sidan passet gick vi längst en stig som bitvis var rätt lerig en regnig vecka i april. Men vilken atmosfär! Till vänster en brant täckt av grönt frodigt gräs och till höger en helt underbar skog, som i sin blöta och bladlösa skepnad gav ett väldigt ödsligt och sorgset intryck i dimman. Detta kan ha varit en av de finaste upplevelserna under vandringen. Skinande sol hade kanske varit att föredra, men vår upplevelse var minst lika vacker och spännande.

 Mattias och Angela, vid den Fransk-Spanska gränsen.  

Fyra kilometer efter gränsen var vi vid Col de Lepoeder befinner man sig på den högsta delen av berget, med sina 1.450m över havet. Och här stannade jag till för att kontrollera min klockas höjdmätare - 1.442 var svaret när vi tog en kort rast innan det var dags att ta oss ner på andra sidan berget.

Skogen på andra sidan toppen. 

När man efter en lång första dag når den högsta punkten och börjar bege sig nedåt så finns det två olika vägar att välja. Vi valde den stigen som är brantare och lite farligare, än den väg som man kan välja. Även här var skogen helt fantastisk. Inte lika sorgsen som tidigare, men stillheten och ödsligheten var mäktig. Mängder av rostbruna löv från fjolåret täckte marken, och vi tog massor av bilder.

Betänk dock att man måste vara försiktig, efter en hel dag är det lått att tappa fästet och många skador i knän och fötter beror på stukningar när man går nedför. Så mitt tips är att man knyter kängorna ordentligt och använder en vandringsstav för att avlasta. De moderna teleskopstavarna väger inte mycket, så det är min rekommendation att man tar med sig en. De kan verkligen ge det stöd som du behöver - även om det bara är under 15 minuter under hela dagen så är det värt vikten.

Väl framme i Roncesvalles kommer man fram till en bäck där det finns bord och bänkar. Här kan det vara bra att skölja av kängorna lite och borsta av sig den värsta leran, innan det är dags att gå den sista biten upp till byn. Här såg vi hur en äldre man som gick leden ensam föll ihop på gräset, så jag skyndade fram för att ge honom min hand. Han bar rätt mycket packning och såg trött ut. Kan bara hoppas att allt gick bra för honom i fortsättningen.

Suuntos Ambit, ca 8h30min och ca 25km i rörelse.  

Och utanför hotellet stannade jag upp och tittade på min Ambit, den visade jag jag vandrat 24,6km från hotell till hotell - vilket känns väldigt korrekt. Vidare anges höjden över havet till 952m, och enligt guideboken ligger Roncesvalles på 960m. Skillnaden är så liten att det måste anses vara en perfekt träff, då jag inte visste den exakta höjden där jag stod när klockans mätning startades. Som ni kan räkna ut gick vi inte speciellt fort denna första dag, knappt 3km/h när pauserna är inräknade (jag stoppade inte klockan).

Direktlänkar 2012:

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7].

Direktlänkar 2015:

[Dag 8], [Dag 9], [Dag 10], [Dag 11], [Dag 12]

Dagens tips

Låt mig avsluta med en lite pinsam men viktig detalj. För när jag tog av mig kängorna på hotellet, drog ur sulorna och fyllde dem med toapapper för att ta bort fukten så upptäckte jag en sak. Under sulan låg en trasig blyertspenna. Historien är som följer. Hemma innan vandringen så föll en blyertspenna ner från en hylla när jag packade för resan. Jag såg inte var den tog vägen, men den ramlade ner i höger känga. Och när jag satte i sulorna tyckte jag att det kändes lite konstigt i höger känga, men jag lät det vara då jag hade bråttom.

Hela första dagens vandring gjordes med en blyertspenna under sulan i höger känga, och jag kände inte alls av det. Sulorna är så styva och ger så mycket support att det inte märktes. Men dra nytta av denna historia - kontrollera alltid utrustningen ordentligt! I mitt fall satte jag i sulorna utan att först stoppa ner handen innan, ett misstag för en nybörjare.

Reglerna för kängor är enkla.

• Varje morgon - känn efter inuti och sätt i sulorna ordentligt. 
• Varje kväll - ta ur sulorna, töm kängorna, plocka bort stenar och fyll dem med papper.