Sörmlandsleden, Etapp 61 & 62

I lördags var det åter vandring som gällde. Den efterlängtade etapp 61 skulle klaras av och därmed så är alla etapper från Björkhagen fram till Södertälje, samt de avslutande från Skanssundet upp mot Lida friluftsgård (59-62) vara avklarade.

För andra gången under året bjöd jag in många kompisar och bekanta, de skulle få chansen att följa med ut i skogen på denna tur. Det blev jag själv och M som jag vandrat med en del, det var vi som började gå ihop hösten 2007. Därtill hängde en bekant från en förening med. Vidare kom en tjej som satt lärde känns genom föreningsverksamheten med, det var minst 4 års sedan jag träffat E. Vi känner egentligen inte varandra men hon bjöds in av mig via Facebook och hon hängde med. Superskoj. Enda avbräcket var att min "oftaste" vandringskompis blev sjuk och inte kunde hänga med.

Etappen som är det viktigaste var etapp 61, de 7 kilometer jag hade kvar att vandra för att nå mitt mål att ha klarat av alla sträckor i mitt lilla häfte om Sörmlandsleden nära Stockholm. Vi gick närmare 50 minuter för att slå oss ner och äta lunch. Själva etappen var inget speciellt spektakulärt, det fanns en avstickare men vi bestämde oss för att det var ointressant. De sju kilometrarna avklarades på två timmar, och då inkluderade det vår lunchpaus. Så vi höll ett högt tempo.

Väl inne på etapp 62 så kände jag igen mig, har ju vandrat den förut. Det fanns inte så mycket nytt att se, men denna skalle fick oss att bli nyfikna. Det måste ha varit någon form av får eller kanske ungt nötkreatur? Och då undrar man ju hur det dött och hur skallen kommit hit ut i skogen. Det fanns inga häng för i närheten, vad vi observerat.

Efter ett kort skämt om att vi borde bli oroliga om vi hittade fler skallar och fjädrar längre fram på leden så gick vi vidare.

Tempot var högre än vi brukar ha på våra vandringar. Tror att det var jag som drog upp det genom att jag fick en energikick genom den nya sällskapet. Att prata med E var verkligen roligt, med liknande intressen och att hon själv är en framåt person så hade vi ett högt tempo i både fötterna och i pratet.

Det var väldigt lätt att vandra, terrängen är öppen skog med väl trampade stigar. Några tyngre backar på etapp 62 gjorde oss dock lite flåsiga - det kompenserades av att ansvariga röjt upp ett område där vi nästan drunknade i brännässlor tidigare i somras. Men allt var inte högt tempo, jag tog mig tid att ta en liten film av ett mycket vackert parti av skogen där en bäck gick fram mellan mossiga marker.

Till slut hade vi klarat av både 61 och 62 för att gå den sista biten fram till Lida Friluftsområde. Jag vet sedan tidigare att det finns ett långt trädäck ut i ett fågelområde i ena änden av sjön, så när vi passerade föreslog jag att vi skulle kolla upp det. Var själv intresserad och så är ju E väldigt intresserad av fåglar. Man får ju smöra de nya lite, så att de vill följa med mer fram över. *Smile*

Det var väldigt bra byggt och en bit bort fanns ett hus för fågelskådning, om man bara varit här när fåglarna var där så skulle man kunna se rätt mycket. En bit bort fanns ett högre torn som gav bra utsikt över våtmarken. Det fanns också troll ute i våtmarken.

Men det var tyst och stilla så vi gick mot Lida, när någon undrade om det inte fanns en tidigare buss att ta. Vi hade gått ca 16 km på fyra timmar och hade kommit fram 16:10. Jag var osäker på om vi missat den tidiga bussen eller inte, det visade sig att vi varit så snabba att vi kunde åka hem 16:35 i stället för 18:35 - det var skönt.

Här sitter vi i Lida och käkar några mackor - visst är vi söta? Sällskapets tuffing tog även ett kvickt bad, och hon tyckte att det var ok temperatur. Hade vi haft mer tid och jag haft en handduk så hade jag nog antagit utmaningen. Men man ska ju även vara gentleman nog att låta damen ta sig ett plurr själv då vi inte släpat med oss badkläder.

En trevlig vandring och det var skoj att få med fler nya personer, så att de också kan kännas hur det är att komma ut på "mina" vandringar.