West Highland Way - dag 4

Vandringens fjärde dag längst West Highland Way. Solen lyste från en klar himmel och det här visade sig att bli vandringens varmaste dag. Här gällde det att skydda mot såväl sol som knott.

Section: Inverarnan - Tyndrum

Distance: 21km

De första sex kilometrarna vandrar man längst River Falloch, ett härligt vattendrag som med sitt porlande ger hela en lugn och lantlig stämning. Väl vid Carmyle Cottage var det dags att akta huvudet, man korsade under järnvägen. Och det är en absolut rekommendation att man bara korsar järnvägen på tillåtet sätt, annars kan man få böter på hela 1.000£.

River Falloch.

Väl på den västra sidan av såväl River Falloch, järnvägen samt väg A82(T) så lämnade man det mysiga landskapet nere i dalen. West Highland Way tar en upp längst kanten på ett av bergen. Här stöter jag åter igen ihop med två bekanta från tidigare dagar.

Steve and Kay.

De som inte bar med sig egen lunch skulle kunna ha lämnat leden och gått någon kilometer fram till byn Crianlarich. Men jag hade valt att köpa packed lunch. Naturen åter bytte skepnad då man klev in i en skog, då valde jag att slå mig ner i skuggan under lövträd med ljudet av rinnande vatten.

Packed lunch. Not healthy food.

Förutom ett vitt bröd, en yoghurt, en frukt och en tetra dryck så innehöll alltså den packade maten en hel del godis. Jag räknade efter (då det tydligt är märkt på produkter i UK) och insåg att chips, snickers, tabletterna (mint) och Nutri-Grain baren tillsammans utgör ca 40% av den totala mängden kalorier som man förbrukar en vanlig dag. Visst, jag rör på mig och spenderar energi men kroppen blir inte alls mätt på dessa produkter.

Åter igen passerar jag Kay och Steve för att komma ut ur skogen. När jag närmar mig Kirkton Farm så hittar jag en intressant skylt. Ovan kan ni nu jämföra skylt och verklighet. Väl vid det lilla samhället Auchtertyre så kom jag ikapp Ian och Amanda, de satt i skuggan utanför den lilla butiken och vilade. Här köpte jag mig en flaska kallt vatten - det behövdes verkligen.

Man ska absolut inte underskatta mängden vatten man måste dricka, speciellt om det är varmt. Jag kan absolut rekommendera att man alltid fyller på sin vattenflaska så snart man passerar en plats där det är möjligt.

Väl i Tyndrum så bor jag på Tyndrum Lodge Hotel, kvalitén var kanske inte den bästa. Visst var det dusch på rummet, men som så ofta i Skottland är kvalitén dålig. Det är nästan inget tryck i ledningen och varmvattnet är inte så varmt.

I samhället finns det en hel del bra butiker. Det här är ett riktigt bra ställe att ta en extra vilodag på; flera pubar, butiker med mat, presenter och whisky. De har även en riktigt fin butik för kläder och utrustning vid vandring. I denna butik köpte jag en vandringsstav för 25£, man kunde ha fått två för 40£. Mina knän sa nu att det var dags att få stöd för den fortsatta vandringen. Tänk dock på att butikerna kan stänga så tidigt som 17:00. Så om man kommer in sent på eftermiddagen så är det viktigt att man går och tittar direkt och inte lägger sig och vilar på rummet först. Det finns också ett turistcenter på orten.

På vägen tillbaka från butiken springer jag på Kay och Steve som sitter i solen utanför hotellet. De bjuder mig på en öl i solen. Nu sitter vi och pratar en hel del, jag får reda på att hon är ett år äldre än mig och han är fem år äldre. Det blir mest att jag och Kay pratar, hon är väldigt öppen och pratar mycket. Vi skiljs åt och jag väljer att äta middag på hotellet - lasagne med grönsaker och mineralvatten. Och till efterrätt äppelpaj med glass och grädde.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7],

West Highland Way - dag 5

Dag fem längst West Highland Way och den vandring som jag bokat via Prima Travel. Det var dags att vakna upp till den längsta dagen på hela vandringen, i dag skulle jag gå hela 30km. Därtill så fanns det inget rum att boka på slutet av delsträckan, så jag var tvungen att ta bussen tillbaka till en plats som jag passerat tidigare på dagen.

Section: Tyndrum - Kingshouse Hotel

Distance: 30km

Lämnar hotellet redan 08:15 denna morgon, en timme tidigare än vad jag brukar göra. Synd att frukosten var riktigt dålig här. De serverade bland annat friterat vitt bröd!

Luften är riktigt friskt och trots trötta ben så tar jag upp en relativt god hastighet. Om man har långt att gå så tycker jag själv att det är bra att öka tempot lite på de enkla delarna. Att ta ut sig i den tuffare terrängen är inget jag rekommenderar. 

Who is looking on who?

På omkring fyra timmar gick jag ca 16km. Leden tog mig först längst en dalgång men vid byn Bridge of Orchy blev det skog och sedan över Mam Carraigh. Bilden är från en liten bro en kilometer innan den lilla byn.

När jag går ner längst sidan på Mam Carraigh är klockan ca 12:15. Framme vid Inveroran Hotel och dags för en lunch. Här äter jag soppa och bröd, samt köper en snickers för att ha med mig på den vidare vandringen.

Efter 30 minuter vila beger jag mig iväg igen. När jag går ut så kommer Ian och Amanda gående.

Mam Carraigh.

Bägge de andra paren som jag haft kontakt med har rum bokade här, så de kommer inte att gå längre. Även jag har rum bokat här, men jag vill pressa mig och gå själv över Black Mount. Det är ca 14 km över berget utan några hus, inga direkta skydd mot väder - helt enkelt det mest ödsliga sträckan på hela West Highland Way.

Black Mount.

Går omkring 14km över Black Mount i en hög hastighet, högre hastighet än jag själv märker. För jag är så trött att jag tittar fel på klockan, det har gått fyra timmar och inte fem. Så jag ställer mig vid den stora vägen i väntan på bussen som ska ta mig tillbaka till Bridge of Orchy, där en anställd från Inveroran Hotel ska hämta upp mig. I den ganska kraftiga blåsten står jag och fryser i 30 minuter innan jag inser mitt misstag. Så i stället för att sitta inne i värmen på Kingshouse Hotel och äta middag står jag och fryser. Ca 90 minuter efter jag kommit fram så står äntligen bussen där och plockar upp mig.

Amanda, My self and Ian.

Det här var en riktigt lång dag, men jag lärde mig absolut nyttiga saker. Som att verkligen fylla på vattnet när man har lunch, att hålla ordentlig kontroll på tiden samt verkligen läsa instruktionerna om platsen där bussen ska gå ifrån. Väl tillbaka Inveroran Hotel så satt de andra jag träffat redan där, och snart åt vi alla en god middag. Min middag bestod av kyckling inlindad i bacon (14£), samt en kall öl och till efterrätt tog jag äppelpaj med glass.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7],

West Highland Way - dag 6

Den sjätte dagen på West Highland Way var lugn för mig. Jag hade redan vandrat över Black Mount dagen innan så när de andra begav sig av efter frukost slappade jag lite på rummet. För att sedan ta en lugn promenad på 45min ner till stora vägen, och att ta bussen.

Section: Kingshouse Hotel - Kinlochleven

Distance: 14.5km

Att åka buss kostar 3.75£, vilket det absolut är värt. Efter ca 20 minuter i bussen var jag åter framme vid den plats som jag så kylslagen stod i går, efter att ha gått över Black Mount. Jag börjar med att gå in på hotellet, där jag träffar Kay och Steve. De tar en fika medan jag äter en lunch bestående av tomatsoppa (2.95£). Själva hotellet är rätt mörkt, så se upp för den stora och trötta hunden som antagligen ligger innanför dörren. Hunden rörde sig knappt trotts att jag gick emot den. Gissar att hunden kommer att ligga där, även om du besöker platsen långt senare än när jag var där.

Devils Staircase.

Efter ca 4km så var det dags för Devils Staircase, en serpentinväg som är en del av en militärväg byggd under befäl av Major Caulfield 1750. Toppen är ca 560 meter över havet. Bilden ovan är svår att få perspektiv på, men titta väldigt noga i mitten på bilden så ser du en vit "prick" längst stigen. Det är den vita jackan på en vandrare som går framför mig. Det finns ytterligare människor på bilden, snett uppåt höger från den första.

Looking backwards down Devils Staircase.

View of the mountains after climbed Devils Staircase.

Efter ha bestigit djävulens trappa så kom, med tiden, en betydligt tuffare uppgift. Att vandra över massivet var en helt fantastisk upplevelse, det fanns så många olika bergstoppar och utsikten fick en att tappa andan. Det riktigt svåra kom dock när man skulle gå ner på andra sidan. Att ta sig upp tog kanske 30 minuter, att ta sig ner tog 2-3 timmar. Och det på en stig som var väldigt stenig.

Efter vad som kändes som intill en evighet så kom jag allt närmare målet, knäna var väldigt ömma efter att ta sig nerför berget. Till råga på allt behövdes en skruv på gåstaven dras till, och jag hade ingen sådan utrustning med mig.

Men det var också massor av människor på väg upp för berget. Just nu pågick Caledonian Challenge, ett fantastiskt event där man går ca 90km på 24 timmar. Jag ska absolut läsa igenom deras hemsida och se om jag kan delta i någon av deras kommande utmaningar.

Kinlochleven. Right: Grocery.

Kinlochleven Climbing Centre.

När jag kommer in i byn så ser den först inte så mycket ut för världen, inga stora butiksgator eller så. Men det finns några butiker, flera är dock stängda. När man kommer in från norr så kan man dock vika av direkt till vänster före man går över bron (River Leven delar byn i två delar), så hittar man en matbutik någon minut nedåt gatan.

Det som verkligen intresserade mig var dock det stora klättercentret mitt i byn, byggt i en gammal fabrikslokal. De hade ett antal höga klätterväggar, men också något extremt häftigt - en inomhus isvägg!! Självklart hade de en butik, tänk på att de kan stänga tidigt på helgdagar.

Själv hade jag rum på MacDonald Hotel, som ligger längst norr ut i byn. Ett hotell med bra mat, även om frukosten var lite begränsad. Det riktigt illa var att mitt rum (nr: 10) var väldigt knarrigt i golvet. Hela rummet lutade lite också så tidvis höll jag på att rulla ur sängen på natten. Det var två sängar i mitt rum, jag borde nog ha använt den andra sängen - den såg ut att stå mer rakt.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7],

West Highland Way - dag 7

Dag sju, den sista dagen av vandring längst West Highland Way i Skottland. En dag som började med en rätt arbetsam stig som tar en upp från dalens botten upp på högre höjd igen och Lairigmor massivet. Under dagen gick man längst en gammal militärväg.

Section: Kinlochleven - Fort William

Distance: 22.5 km

På morgonen såg jag att Kay och Steve lämnade hotellet samtidigt som mig. Sin vana trogen gick de snart i hög hastighet. Vi skulle bo på samma ställe den kvällen, men jag såg dem aldrig där då det inte fanns några gemensamma sociala utrymmen på det stället och de kom nog fram flera timmar före mig.

Jag hade gått i ungefär en timme när någon ropade på mig. Det var Ian och Amanda som kommit ikapp mig. Så här på den sista dagen av vandring så drog jag ner på tempot och gick tillsammans med dem under delar av dagen.

View over Kinlochleven and Loch Leven.

Noel smiling to the camera

Efter ett tag så kom en tjej ikapp oss på leden. Hon heter Noel och är från USA. Snart pratade vi väldigt mycket och jag fick reda på att hon var fem år äldre än mig, att hon arbetade som sjuksköterska i en ambulans samt med brandbekämpning sommartid. Helt enkelt - en riktigt tuff tjej.

Hon har gått från Skotska östkusten, rakt över till den västra sidan. Under resten av dagen så gick vi tillsammans, och när vi valde att besöka resterna av en 2500 år gammal fornlämning på en kulle så valde Ian och Amanda att gå vidare längst leden.

Forest, about 6km to the end of West Highland Way.

2500 year old Stoneage fort on the top of a hill.

Efter besöket på den höga kullen kom vi aldrig ikapp Ian och Amanda, så jag såg dem inte mer. Har dock fått ett mail från dem när jag kommit hem och blivit inkluderat på Facebook. Även Kay och Steve samt Noel fick min mailadress samt adressen till denna blogg.

Det gäller att ha kul när man vandrar. Kvällen innan satt jag på puben med Kay och Steve för att titta på Englands match på storbilds-TV. Och nu så här på sista dagen gick jag och Noel förbi ett stort stenblock precis utanför Fort William. Skrattande gick vi runt denna sten tre varv och önskade.

The "wish stone", I and Noel walked three times round it.

Nästan inne i stan så passerade vi Noels boende, hon släppte av sin utrustning där och sedan gick vi tillsammans den sista delen in till slutpunkten. Knäna värkte, kroppen var trött men det kändes också vemodigt att äventyret var över. Allt avslutades med fotografering, en kram och en puss på kinden. Kan säga att det kändes väldigt skönt att komma fram.

Mattias at the end of West Highland Way.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7].

Vandring Penningby till Vira

Det var en tidig vårdag i maj med rätt mycket sol, men kylan fanns fortfarande i vinden. Tre vandrare möttes upp tidigt en söndag. Två var kompisar sedan flera år, men denna dag fick vi nytt sällskap.

Roslagsleden etapp #5 är ca 21km, lite beroende på vilken källa man använder. Och det verkar finnas olika sätt att dela upp leden i etapper. Vi tog i alla fall buss från Danderyd till Norrtälje, för att där byta buss till Penningby vägskäl. Det här var en resa som tog ca 15 minuter.

Och så stod vi där på asfalten, bussen tog av åt vänster försvann mot ett för oss okänt mål. Själva gick vi vidare längst vägrenen. Jag och Markus kände nog bägge att det var skönt att komma igång. Årets första lilla promenad var som bekant (se inlägg i Mars) ute på Järvafältet, där vi överraskades av en rejäl hagelskur. En inte helt lyckad utflykt, nu kändes det mer på riktigt.

Vårt nya sällskap gick i mitten av den lilla karavan vi bildade längst vägrenen. Vi småpratade medan den svaga vårsolen började värma.

Det var inte så farligt vått ute i markerna, men ibland så var man tvungen att ta sig över rinnande vatten. Här fångar vår nya kamrat känslan av vatten mellan träden.

Jag har faktiskt ingen karta över Roslagsleden, inser att jag borde kontakta turistbyrån i Norrtälje och beställa en. Om jag haft en karta hade jag kunnat berätta mer exakt var denna härliga stuga var belägen. Grevinnans rå heter platsen, en underbar plats att vila på. Här finns både grill, bänkar, släta hällar och gräs att lägga på. Inne i stugan fanns ett bord och plats för att sova. Vi fick dock höra att stugan var mycket populär, så räkna inte med att få plats om ni vill sova över i området. Det finns också dass bakom stugan.

Vi stannade till att äta lunch på en underbar plats. Ett litet samhälle med ett vattendrag. Här hade någon kung låtit bygga en kvarn. Vi satte oss på några av de släta klipporna, tittade på den gamla majstången och lyssnade till vattnets porlande.

Här kom två personer åter upp oss, vi hade gått om varandra under dagen. De var från scouterna (tror jag) och var ute för att förbereda aktiviteter.

Som sagt, här fanns rinnande vatten och det måste jag som vanligt återge i bloggen. Efter denna underbara plats var det flera timmars vandring kvar. Detta var en lång dag för oss. Vandringen i sig tog nog omkring 7 timmar tror jag, sedan var det 4 timmar i resa kommunalt för att komma till start-platsen och sedan för att ta sig hem efteråt.

Allt som allt, etapp #5 på Roslagsleden är helt klart värd att gå. Inget toppbetyg, men den håller måttet när det gäller upplevelser.

Observera att det finns två olika sätt att dela in Roslagsleden. Köper du en karta i dag så är det 11 etapper, i den gamla är det bara 6.