Mobiltelefon utomlands

Vi blir allt mer mobila. Att bära med sig en mobiltelefon där man kan surfa på Internet eller klicka på en ikon och få upp kartor i realtid är något som många numera kan. Frågan är dock; vad ska man tänka på när man är utomlands och vad kostar det?

Nu under 2010 har jag varit både på Azorerna och i Skottland. Så det har varit viktigt för mig att ta reda på vad det kostar att använda telefonens funktioner när man gör annat än ringer. Här berättar jag lite om grunderna.

När jag åter slår på min iPhone, eller ställer tillbaka till normalt läge från Flight Mode så kan man söka sig fram bland de lokala operatörerna. På Azorerna använde jag TMN och Sonaecom, medan i Skottland använde jag mig av Orange och T-Mobile - lite beroende på täckning.

Efter att ha valt operatör tar det ofta några minuter innan jag fått ett SMS från min operatör hemma i Sverige (Telia). Där får man reda på att priset att ringa är 5,25kr/min, 1,45kr/styck för SMS samt 8kr/styck för MMS.

Men vad kostar det då att använda Internet? Jo priset för datatrafik är 35kr/MB. Och nu undrar du kanske om detta ger en hög räkning efter semestern, mitt svar blir - det beror på.

Vill du göra det enkelt, säkert och utan risken att kostnaden rusar iväg (men dock begränsande) så går du in på Inställningar > Allmänt > Nätverk för att där stänga av funktionen Data-roaming (gäller iPhone). På så sätt kan du inte surfa via 3G-nätet utan måste hitta ett fritt Wi-Fi, vilket då inte kommer att kosta dig pengar.

Om du nu surfar via 3G nätet så är det ingen fara om du 1-2 gånger om dagen använder Applikationen Facebook och läser lite och kanske lägger upp någon bild från dagens äventyr. Det kräver inte så mycket datatrafik. Självklart ska du inte välja att titta på videor som vänner lagt upp, det får vänta till senare.

De stora farorna är program som använder GPS, som kartfunktionen och kanske även kompassen. Att använda kartan medför att det konstant utbyts data, vilket mycket snabbt drar i väg i väldiga mängder data.

Så mitt tips är att du aldrig använder kartfunktionen utomlands, det är faktiskt mycket enklare att fråga någon på gatan är virra runt med näsan i telefonen. Det kan faktiskt kosta sig några 100-lappar. Tänk också på att det kan bli mycket datatrafik om du läser din e-post, vissa mail innehåller mycket bilder mm.

Tänk också på att programmen på en iPhone inte kan stängas av (så har jag uppfattat det). Så risken finns att program som använder GPS ständigt står i kontakt med omvärlden. Sådana program är t.ex. Runmeter och Glympse.

Runmeter är ett program som används för att mäta tider, hastighet och hålla reda på dina rundor när man springer. Informationen kan läggas ut på Facebook. Medan Glympse är ett socialt program som visar var du är för ögonblicket eller i realtid! En länk till en hemsida skickas via SMS eller läggs på på Internet via Facebook samt Twitter.

Att ha dessa Applikationer på telefonen när du är utomlands, och Data-roaming är aktiverad så kan det kosta riktigt mycket pengar!!

Applikationerna gör också att det dras stora mängder batteri, då det ständigt hålls kontakt med GPS. Ett sätt att slippa stora kostnader är dock att man stänger av Runmeters (eller liknande program) tillgång till Platstjänster - dvs rätten att programmet får försöka fastslå din ungefärliga plats. Inställningar > Allmänt > Platstjänster och sedan stänger du av de önskvärda programmens rättighet att använda GPS.

På detta sätt minskar du nu trafiken av data kraftigt, och får därmed en låg telefonräkning efter semestern. Ett sista tips är att du nollställer räknaren för datatrafik och minuter man ringt, på så sätt man du när som helst gå in och titta efter hur mycket telefonen använts utomlands.

Rusar datatrafiken iväg, ja då är det bäst att tänka efter vilka Applikationer och inställningar du har på telefonen.

Inlägget uppdaterades: 2010.08.08

Edinburgh

I samband med min vandring i Skottland tidigare i år var jag även på besök i Edinburgh. Och då lärde jag mig en del, som kommer att vara till nytta nästa gång jag kommer på besök.

När man är ny i en stad så finns det ett antal saker som man bör känna till, för att göra besöket så enkelt som möjligt. Och tre av dessa saker är;

• Hur transporterar man sig?
• Var ska man bo?
• Vad kan man äta och vad ska man titta på?

Mitt tips är generellt att man ska bo relativt centralt på semestern. Att ha nära centrum sparar mycket tid, tid som då kan användas på upplevelser i stället för transporter och att man förvirrar sig i förorter.

Man kan ju anta att ankomst sker till Edinburgh med flyg eller tåg. Oavsett vilket så är platsen Haymarket bra att känna till. Det är en tågstation som ligger väster om centrum (Lite till vänster om L på kartan). Kommer man med flyg så finns det bussar som tar dig in till stan för £3.50, och de stannar vid Haymarket.

Härifrån kan man byta till tåg, Glasgow ligger en timme bort och det kostar ca £10.00. Man kan också åka buss till Glasgow för £6.30, vilket tar 30 minuter längre tid än tåget. Det kan också vara fördelaktigt att kliva av här om man ska ta sig till ett Bead & Breakfast väster om stadskärnan.

Den stora tågstationen ligger mitt i stan, något åt öster. Edinburgh Bus Station dit långfärdsbussarna ankommer ligger i de norra delarna av stadskärnan. Från busstationen når man enklast alla lokala busslinjer, tågstationen och centrum genom att ta uppgången mot S:t Andrew Street och sedan gå söder ut till Princes Street.

Att röra sig till fots i Edinburgh var lätt, men som sagt bör man inte lägga allt för mycket tid på rena transporter. Även om det var väldigt mysigt att känna stadens puls, vilket man gör på trottoaren. Mitt tips är att man köper sig en dagsbiljett på bussarna, den kostar £3.00.

Själv så bodde jag på The Ardmillan Hotel, som ligger 15 min promenad (dragandes en resväska) sydväst från Haymarket (till höger om ringen i bläck). Och det finns flera busslinjer som passerar området. Områdena runt gatan Ardmillan Terrace heter Gorgie och Shandon.

Utsikt från mitt rum.

Om man promenerar från området Gorgie in mot Haymarket kommer man efter 5 minuter till en Lidl butik, där man kan köpa alla enkla basvaror som kan tänkas behövas av en turist. Mitt tips är att det är ett väldigt bra områden geografiskt att hitta övernattning sydväst om Haymarket.

Att äta i Skottland kan vara lite knepigt, deras mat är väldigt fet och man får pommes till allt!! Själv beställde jag pasta, men blev genast erbjuden att halva tallriken skulle ersättas med denna härliga friterade potatis. Men om man söker sig runt finns det bra mat.

Så här ser slottet ut från Princes Street.

Vill man shoppa så föreslår jag att man tar sikte på Princes Street, som ligger norr om det vackra grönområde som finns mitt i stan. Söder om grönområdet ligger bland annat The Royal Mile som leder upp till Edinburgh Castle. Tänk bara på att detta är en riktig turistfälla, ibland kan det vara värt att inte stå i kö halva semestern för att få se det alla andra vill se.

Var detta intressant? Det finns flera inlägg i bloggen om platser eller hela städer att besöka, allt för att ge dig tips. Se etiketten "+ Plats: Stad".

West Highland Way - dag 1

Det var måndag morgon och jag vaknade upp på Hotell Premier Inn i den skotska byn Milngavie, strax norr om Glasgow. Jag hade köpt en resa av Prima Travel som i sin tur fått saker ordnat av Scotwalks. Och nu hade jag 153km framför mig på West Highland Way.

Section: Milngavie - Drymen

Distance: 19km

Det finns två Premier Inn, ett vandrarhem och ett hotell (Karta). Det är min rekommendation är att ni bokar ett eventuellt boende på hotellet. Precis nedanför finns den lokala restaurangen The Burnbrae, ett ställe som hade rejält med god mat. Såväl till middag dagen innan som frukosten. Min start på dagen bestod av; havregrynsgröt, bacon och ägg, yoghurt, rostat bröd med marmelad, flera glas apelsinjuice, kaffe samt te.

Här till vänster har ni en karta över jag vandrade. Vill ni ha en mer tydlig bild så föreslår jag att ni Googlar på West Highland Way.

Om jag ska ge någon kommentar om de bästa sträckorna så måste det bli kartbilderna 6 och 7 för att det var enormt vackra vyer, öde högplatåer och många vackra bergstoppar att titta på.

Annars gillade jag kartbild 4 och 5 då de var väldigt lantliga, mycket bäckar, härlig skog, någon liten gård med djur mm. Passar utmärkt för dem som vill njuta mer än att ta ut sig fysiskt. Den första etappen är en utmärkt start, man går den lätt och det även efter en lite väl stor frukost. 

The Burnbrae, the starting point in Milngavie center square.

Instruktionerna jag hade fått av Scotwalks gällande starten på leden var inte bra, texten kunde tolkas på flera sätt. Det hade varit så enkelt att bara skriva "Leden börjar på byns centrala torg", men efter lite virrande hittade jag till slut obelisken. Men annars så var services riktigt bra från dem, fick en bra genomgång dagen innan jag började vandra. Och så hade de ordnat saker och ting bra för mig.

Väl ute på leden så upptäckte jag att man kunde ha ett "vandringspass", dvs ett dokument som man kan få stämplat på olika platser längst leden. Det var det inget som informerade om (vad jag kan minnas). Om du gillar sådan är det min rekommendation att du kollar upp det innan börjar. 

Jag bokade resan genom Prima Travel. Och då jag bokat en resa utan guide och det var ingen gruppresa, så var servicen därefter. Efter att jag bokat hade de ingen kontakt tillbaka till mig, förutom ett utskick en vecka innan resan. Jag vet inte om det var de eller Scotwalk som kanske borde ha kommunicerat tillbaka gällande saker som; ändrad plats av boende då det var fullbokat där det var tänkt, samt avgång på bussen till Glasgow morgonen då man åkte hem. Men - det fungerade ju ändå. Man får räkna med att det blir lite osäkert när man reser solitärt.

När jag började min vandring var det fullt med folk, det var såväl ung som gammal som gjorde sig redo att vandra den första sträcken - som till en början går i Mugdock Country Park.

Jag hade dock anmält mig själv till denna resa. Och det visade sig att ingen annan bokat sig med Prima Travel, så jag hade ingen naturliga kompisar att gå med. Det var faktiskt så att jag inte träffade en enda nordbo under hela min vandring.

Efter ett tag kom jag ut ur skogen och såg kullarna. Då kom jag också ikapp flera grupper. Det kändes som en promenad utan några problem.

Precis innan lunch i Dumgoyne tog jag dock en avstickare till Glengoyne destilleri, för att köpa whisky. De hade en skylt alldeles intill leden. Kan absolut rekommendera att man tar sig en avstickare till deras butik. Min lunch blev en hamburgare med pommes och en stor läsk. Om jag kommer ihåg rätt gick det på ca 11£, dvs en lunch på ca 120kr!

Under resan träffar jag på ett äldre engelskt par. De kom ifrån mellersta England och frun hette Joy. Vi hade sällskap under en-två timmar, men väl framme i Gartness så bestämde jag mig för att öka tempot igen på den asfalterade vägen upp för några långdragna backar. Vi sa adjö till varandra. De sa att de skulle gå hela leden, men jag såg dem aldrig mer.

Det började så smått regna när jag hade några hundra meter kvar. Väl framme i Drymen hade jag boende på Elbank B&B, som ligger inne i själva samhället några hundra meter från WHW. Boendet var trevligt, även om toalett och dusch inte fanns på rummet. Den kvällen köpte jag en yoghurt och bröd i den lokala matbutiken.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21

Direktlänkar till de andra dagarna:

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7] & [Bildspel]

West Highland Way - dag 2

Vaknar upp till andra dagen av vandring. Utanför fönstret droppade det lätt och jag började åter packa min resväska. För det bästa med denna vandring är att allt ens tunga bagage går med bil, man bär endast sin dagspackning. Detta är dag två på vandringen längst West Highland Way. 

Section: Drymen - Rowardennan

Distance: 22.5km

Vid frukost möter jag paret som jag tror är Holländskt, samt en av de två tyskar som var för sig vandrar leden samtidigt som mig.

Efter frukost drar jag på regnjackan ovanpå min t-shirt och går tillbaka till leden en bit bort.

Snart passerar jag detta vackert hus. Min andra dag börjar med gott humör. Och snart var jag inne i skog, nu utan att se någon annan.

Garadhban Forest var inte någon stor upplevelse. Det var en blandning av stigar och vägar, lätta att ta sig fram på men lite lerigt och uppkörd mark gjorde det tråkigt. Det var inte det lätta regnet som irriterade mest, utan de sega backarna med svag lutningen uppåt.

Efter någon timme så kom jag ut ur skogen och såg hur Conic Hill tonade upp sig framför mig. Det var också nu som jag mötte Ian och Amanda för första gången, ett par från Skottland som också gick West Highland Way. Vi hälsade kort, men den kommande veckan skulle vi prata med varandra ofta och länge.

The view from Conic Hill, Loch Lomond in the background.

Leden tar en inte ända upp till toppen på Conic Hill, men trots det så var utsikten magnifik med sin utsikt över Loch Lomond. Det var också här jag fick den första upplevelsen i ut det kan vara att gå ner för en stenig och brant stig. Det tog rejält på krafterna. Därför var det väldigt skönt att komma in i Balmaha för att äta lunch. Efter den lite tuffare ansträngningen med Conic Hill så blev det potatis och löksoppa med bröd och vatten att dricka till lunch, jag var helt enkelt mer trött och nerkyld än hungrig.

Efter lunch så var vägen betydligt lättare, man följde nu Loch Lomond på stigar och ibland på en asfalterad väg. Vid några tillfällen passerade jag ett äldre par från USA, jag gick förbi dem men sedan stannade jag för att fotografera och då var de snart förbi mig igen. När jag väl stannat på campingen i Cashel för att köpa en glass gick de åter förbi mig. Den här gången hälsade vi lite mer och jag fick veta att de var från Los Angeles.

Och snart började "utfrågningen", frun i sällskapet började ställa en massa mer eller mindre konstiga frågor om Sverige och Norden. Det var lite roligt. Men mannen fick nästan inte ett ord med i leken. Vi gick ihop resten av dagen ända fram till Rowardennan. Där skulle de dock stanna en extra dag, de skulle ta sig upp för Coille Mhor Hill nästa dag och först fortsätta dagen efter det. Jag såg dem aldrig mer under vandringen.

Då Scotwalks inte lyckats hitta något rum i Rowardennan så hade de bokat in mig på The Oak Tree Inn, som är ett B&B i Balmaha. Jag ringde helt enkelt Scotwalks och de skickade en taxi som på ca 15 minuter körde mig tillbaka till Balmaha som jag passerat tidigare under dagen. Det var också där jag åt min lunch.

Fritt Wi-Fi skulle de ha, men det fanns inget nätverk som hette som det stod på lappen man fick i baren.

Inte heller gick det att logga in på det nätverk som tycktes tillhöra stället, man tappade genast kontakten. Även täckningen för mobilen var klart bristfällig här. Tänk således på att det är bergis i Skottland och på vissa ställen finns det mobilskugga.

Rummet var inte det bästa. Visst; det fanns ett eget badrum med dusch men väggarna var så tunna att man hörde sina grannar väldigt mycket. Ägarna hade till och med skrivit att det var väldigt lyhört och lagt ut öronproppar på rummet.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7],

West Highland Way - dag 3

Dag tre på West Highland Way och jag vaknar upp trött. Jag hade inte lyckats se den infällda gardinen i det sneda fönstret, så ljuset strålade rakt in i sovrummet på morgonen. Frukosten var bra och snart så hade krafterna återkommit. Det var dags att packa väskan för transport och ta taxin tillbaka till Rowardennan, där jag slutade dagen innan.

Section: Rowardennan - Inverarnan

Distance: 22.5km

Enligt materialet från Scotwalks så var denna sträcka en riktig utmaning. Efter att man ätit lunch så skulle terrängen längst Loch Lomond bli rejält jobbigt, med mycket stenar samt rötter och ständiga backar. Som tur bjöds det på en hel del annat också, en väldigt vacker utsikt och många fina små vattenfall. På ett ställe fanns även ett minnesmärke - den 23 november 1975 offrade Bill Lobban sitt eget liv när han räddade en vän i nöd. Det är viktigt att inte bara gå förbi sådana skyltar, därför stannade jag ett tag framför den och lägger även upp fotot här.

Nature along Loch Lomond. Memorial of Bill Lobban (d. 1975).

Redan efter halva dagen var jag rätt trött, så det kändes som att återvända till civilisationen när man äntligen kom fram till Inversnaid Hotel och jag kunde gå in i deras Walkers bar. Lunchen blev som så ofta en hamburgare och kolsyrat mineralvatten. Efter lunch gick jag ut och satte mig på en bänk i den klara luften. Och ett tips till er alla, ha med ombyte av strumpor. Jag luftade och torkade fötterna innan jag bytte till torra vandringsstrumpor. Ett mycket bra sätt att hålla fötterna i gott skick. Och sådant gör man så klart utomhus och inte inne i deras Walkers Bar. 

Det var nu efter lunch som Kay och Steve passerade mig. Hon från Wales och han från England. Redan dagen innan när jag gick med paret från USA hade de gått förbi oss i all hast. Vi hälsade åter kort på varandra innan de i god hastighet tog sig fram längst en av de tuffaste delarna på leden. Själv kände jag av smärtan i knäna, det tog rejält med kraft att ta sig fram i denna terräng. Denna dag var jag ute i mer än sju timmar, med en hastighet på låga 2.9km/h om man räknar in pauserna.

The island Vow, Loch Lomond.

När man väl kommer ner från den hårda stigen längst Loch Lomond så möts man av en liten sandstrand och härliga ängar med lövträd. Efter att ha njutit av platt mark så tog stigen en uppåt igen. Det kändes som en lättnad nu när man stod på kullen och kunde se tillbaka mot den skogsbeklädda strand som man tagit sig fram längst under två dagar.

Loch Lomond, from the north shore. Island Vow in the centre.

Nature north of Loch Lomond.

När jag väl kom fram till Beinglas Farm så blev jag överlycklig. Rummet var verkligen riktigt bra, och det fanns en bra tilltagen dusch på rummet. Att slänga av sig kängorna, sätta sig på verandan utanför sitt rum och där njuta av en kopp varmt te samt kaka var en fröjd.

Många vandrare valde att boka de små kojorna eller till och med kampa, men vandrar man med Prima Travel är det bra rum genom hela resan. Det ända tråkiga var att TV:n inte lyckades ta emot någon signal.

I baren åt jag soppa, vitlöksbröd och drack Guinness.

Jag väljer också alltid att betala extra om man reser solitär, att slippa dela dem med någon annan är så skönt. Lite dyrare, men så värt det. 

Butiken är öppen till 22:00 och precis innan de stängde skyndade jag dit för att ordna två viktiga saker. Först och främst så köpte jag vad som kallades "Second skin", en mycket bra modern variant av skavsårsplåster som varmt rekommenderas (Compeed). Jag hade nämligen lyckats få en jack i foten mellan två tår, där min tejpning hade skurit in. Vidare beställde jag "Packed lunch", för på nästa etapp så fanns det ingen plats längst leden att handla lunch.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21

[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7],