*** Inspiration för träning, resor och friluftsliv - välkommen till Vandringsman.com ***

fredag 18 juni 2010

West Highland Way - dag 1

Det var måndag morgon och jag vaknade upp på Hotell Premier Inn i den skotska byn Milngavie, strax norr om Glasgow. Jag hade köpt en resa av Prima Travel som i sin tur fått saker ordnat av Scotwalks. Och nu hade jag 153km framför mig på West Highland Way.

Section: Milngavie - Drymen
Distance: 19km

Det finns två Premier Inn, ett vandrarhem och ett hotell (Karta). Det är min rekommendation är att ni bokar ett eventuellt boende på hotellet. Precis nedanför finns den lokala restaurangen The Burnbrae, ett ställe som hade rejält med god mat. Såväl till middag dagen innan som frukosten. Min start på dagen bestod av; havregrynsgröt, bacon och ägg, yoghurt, rostat bröd med marmelad, flera glas apelsinjuice, kaffe samt te.

Här till vänster har ni en karta över jag vandrade. Vill ni ha en mer tydlig bild så föreslår jag att ni Googlar på West Highland Way.

Om jag ska ge någon kommentar om de bästa sträckorna så måste det bli kartbilderna 6 och 7 för att det var enormt vackra vyer, öde högplatåer och många vackra bergstoppar att titta på.


Annars gillade jag kartbild 4 och 5 då de var väldigt lantliga, mycket bäckar, härlig skog, någon liten gård med djur mm. Passar utmärkt för dem som vill njuta mer än att ta ut sig fysiskt. Den första etappen är en utmärkt start, man går den lätt och det även efter en lite väl stor frukost. 

The Burnbrae, the starting point in Milngavie center square.

Instruktionerna jag hade fått av Scotwalks gällande starten på leden var inte bra, texten kunde tolkas på flera sätt. Det hade varit så enkelt att bara skriva "Leden börjar på byns centrala torg", men efter lite virrande hittade jag till slut obelisken. Men annars så var services riktigt bra från dem, fick en bra genomgång dagen innan jag började vandra. Och så hade de ordnat saker och ting bra för mig.

Väl ute på leden så upptäckte jag att man kunde ha ett "vandringspass", dvs ett dokument som man kan få stämplat på olika platser längst leden. Det var det inget som informerade om (vad jag kan minnas). Om du gillar sådan är det min rekommendation att du kollar upp det innan börjar. 

Jag bokade resan genom Prima Travel. Och då jag bokat en resa utan guide och det var ingen gruppresa, så var servicen därefter. Efter att jag bokat hade de ingen kontakt tillbaka till mig, förutom ett utskick en vecka innan resan. Jag vet inte om det var de eller Scotwalk som kanske borde ha kommunicerat tillbaka gällande saker som; ändrad plats av boende då det var fullbokat där det var tänkt, samt avgång på bussen till Glasgow morgonen då man åkte hem. Men - det fungerade ju ändå. Man får räkna med att det blir lite osäkert när man reser solitärt.

När jag började min vandring var det fullt med folk, det var såväl ung som gammal som gjorde sig redo att vandra den första sträcken - som till en början går i Mugdock Country Park.

Jag hade dock anmält mig själv till denna resa. Och det visade sig att ingen annan bokat sig med Prima Travel, så jag hade ingen naturliga kompisar att gå med. Det var faktiskt så att jag inte träffade en enda nordbo under hela min vandring.

Efter ett tag kom jag ut ur skogen och såg kullarna. Då kom jag också ikapp flera grupper. Det kändes som en promenad utan några problem.

Precis innan lunch i Dumgoyne tog jag dock en avstickare till Glengoyne destilleri, för att köpa whisky. De hade en skylt alldeles intill leden. Kan absolut rekommendera att man tar sig en avstickare till deras butik. Min lunch blev en hamburgare med pommes och en stor läsk. Om jag kommer ihåg rätt gick det på ca 11£, dvs en lunch på ca 120kr!


Under resan träffar jag på ett äldre engelskt par. De kom ifrån mellersta England och frun hette Joy. Vi hade sällskap under en-två timmar, men väl framme i Gartness så bestämde jag mig för att öka tempot igen på den asfalterade vägen upp för några långdragna backar. Vi sa adjö till varandra. De sa att de skulle gå hela leden, men jag såg dem aldrig mer.

Det började så smått regna när jag hade några hundra meter kvar. Väl framme i Drymen hade jag boende på Elbank B&B, som ligger inne i själva samhället några hundra meter från WHW. Boendet var trevligt, även om toalett och dusch inte fanns på rummet. Den kvällen köpte jag en yoghurt och bröd i den lokala matbutiken.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21

Direktlänkar till de andra dagarna:
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7] & [Bildspel]

West Highland Way - dag 2


Vaknar upp till andra dagen av vandring. Utanför fönstret droppade det lätt och jag började åter packa min resväska. För det bästa med denna vandring är att allt ens tunga bagage går med bil, man bär endast sin dagspackning. Detta är dag två på vandringen längst West Highland Way. 

Section: Drymen - Rowardennan
Distance: 22.5km

Vid frukost möter jag paret som jag tror är Holländskt, samt en av de två tyskar som var för sig vandrar leden samtidigt som mig.

Efter frukost drar jag på regnjackan ovanpå min t-shirt och går tillbaka till leden en bit bort.




Snart passerar jag detta vackert hus. Min andra dag börjar med gott humör. Och snart var jag inne i skog, nu utan att se någon annan.

Garadhban Forest var inte någon stor upplevelse. Det var en blandning av stigar och vägar, lätta att ta sig fram på men lite lerigt och uppkörd mark gjorde det tråkigt. Det var inte det lätta regnet som irriterade mest, utan de sega backarna med svag lutningen uppåt.

Efter någon timme så kom jag ut ur skogen och såg hur Conic Hill tonade upp sig framför mig. Det var också nu som jag mötte Ian och Amanda för första gången, ett par från Skottland som också gick West Highland Way. Vi hälsade kort, men den kommande veckan skulle vi prata med varandra ofta och länge.


video

The view from Conic Hill, Loch Lomond in the background.

Leden tar en inte ända upp till toppen på Conic Hill, men trots det så var utsikten magnifik med sin utsikt över Loch Lomond. Det var också här jag fick den första upplevelsen i ut det kan vara att gå ner för en stenig och brant stig. Det tog rejält på krafterna. Därför var det väldigt skönt att komma in i Balmaha för att äta lunch. Efter den lite tuffare ansträngningen med Conic Hill så blev det potatis och löksoppa med bröd och vatten att dricka till lunch, jag var helt enkelt mer trött och nerkyld än hungrig.

Efter lunch så var vägen betydligt lättare, man följde nu Loch Lomond på stigar och ibland på en asfalterad väg. Vid några tillfällen passerade jag ett äldre par från USA, jag gick förbi dem men sedan stannade jag för att fotografera och då var de snart förbi mig igen. När jag väl stannat på campingen i Cashel för att köpa en glass gick de åter förbi mig. Den här gången hälsade vi lite mer och jag fick veta att de var från Los Angeles.

Och snart började "utfrågningen", frun i sällskapet började ställa en massa mer eller mindre konstiga frågor om Sverige och Norden. Det var lite roligt. Men mannen fick nästan inte ett ord med i leken. Vi gick ihop resten av dagen ända fram till Rowardennan. Där skulle de dock stanna en extra dag, de skulle ta sig upp för Coille Mhor Hill nästa dag och först fortsätta dagen efter det. Jag såg dem aldrig mer under vandringen.

Då Scotwalks inte lyckats hitta något rum i Rowardennan så hade de bokat in mig på The Oak Tree Inn, som är ett B&B i Balmaha. Jag ringde helt enkelt Scotwalks och de skickade en taxi som på ca 15 minuter körde mig tillbaka till Balmaha som jag passerat tidigare under dagen. Det var också där jag åt min lunch.

Fritt Wi-Fi skulle de ha, men det fanns inget nätverk som hette som det stod på lappen man fick i baren.

Inte heller gick det att logga in på det nätverk som tycktes tillhöra stället, man tappade genast kontakten. Även täckningen för mobilen var klart bristfällig här. Tänk således på att det är bergis i Skottland och på vissa ställen finns det mobilskugga.

Rummet var inte det bästa. Visst; det fanns ett eget badrum med dusch men väggarna var så tunna att man hörde sina grannar väldigt mycket. Ägarna hade till och med skrivit att det var väldigt lyhört och lagt ut öronproppar på rummet.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7],

West Highland Way - dag 3


Dag tre på West Highland Way och jag vaknar upp trött. Jag hade inte lyckats se den infällda gardinen i det sneda fönstret, så ljuset strålade rakt in i sovrummet på morgonen. Frukosten var bra och snart så hade krafterna återkommit. Det var dags att packa väskan för transport och ta taxin tillbaka till Rowardennan, där jag slutade dagen innan.

Section: Rowardennan - Inverarnan
Distance: 22.5km

Enligt materialet från Scotwalks så var denna sträcka en riktig utmaning. Efter att man ätit lunch så skulle terrängen längst Loch Lomond bli rejält jobbigt, med mycket stenar samt rötter och ständiga backar. Som tur bjöds det på en hel del annat också, en väldigt vacker utsikt och många fina små vattenfall. På ett ställe fanns även ett minnesmärke - den 23 november 1975 offrade Bill Lobban sitt eget liv när han räddade en vän i nöd. Det är viktigt att inte bara gå förbi sådana skyltar, därför stannade jag ett tag framför den och lägger även upp fotot här.


Nature along Loch Lomond. Memorial of Bill Lobban (d. 1975).

Redan efter halva dagen var jag rätt trött, så det kändes som att återvända till civilisationen när man äntligen kom fram till Inversnaid Hotel och jag kunde gå in i deras Walkers bar. Lunchen blev som så ofta en hamburgare och kolsyrat mineralvatten. Efter lunch gick jag ut och satte mig på en bänk i den klara luften. Och ett tips till er alla, ha med ombyte av strumpor. Jag luftade och torkade fötterna innan jag bytte till torra vandringsstrumpor. Ett mycket bra sätt att hålla fötterna i gott skick. Och sådant gör man så klart utomhus och inte inne i deras Walkers Bar. 


Det var nu efter lunch som Kay och Steve passerade mig. Hon från Wales och han från England. Redan dagen innan när jag gick med paret från USA hade de gått förbi oss i all hast. Vi hälsade åter kort på varandra innan de i god hastighet tog sig fram längst en av de tuffaste delarna på leden. Själv kände jag av smärtan i knäna, det tog rejält med kraft att ta sig fram i denna terräng. Denna dag var jag ute i mer än sju timmar, med en hastighet på låga 2.9km/h om man räknar in pauserna.

The island Vow, Loch Lomond.

När man väl kommer ner från den hårda stigen längst Loch Lomond så möts man av en liten sandstrand och härliga ängar med lövträd. Efter att ha njutit av platt mark så tog stigen en uppåt igen. Det kändes som en lättnad nu när man stod på kullen och kunde se tillbaka mot den skogsbeklädda strand som man tagit sig fram längst under två dagar.

Loch Lomond, from the north shore. Island Vow in the centre.


video
Nature north of Loch Lomond.

När jag väl kom fram till Beinglas Farm så blev jag överlycklig. Rummet var verkligen riktigt bra, och det fanns en bra tilltagen dusch på rummet. Att slänga av sig kängorna, sätta sig på verandan utanför sitt rum och där njuta av en kopp varmt te samt kaka var en fröjd.


Många vandrare valde att boka de små kojorna eller till och med kampa, men vandrar man med Prima Travel är det bra rum genom hela resan. Det ända tråkiga var att TV:n inte lyckades ta emot någon signal.

I baren åt jag soppa, vitlöksbröd och drack Guinness.

Jag väljer också alltid att betala extra om man reser solitär, att slippa dela dem med någon annan är så skönt. Lite dyrare, men så värt det. 

Butiken är öppen till 22:00 och precis innan de stängde skyndade jag dit för att ordna två viktiga saker. Först och främst så köpte jag vad som kallades "Second skin", en mycket bra modern variant av skavsårsplåster som varmt rekommenderas (Compeed). Jag hade nämligen lyckats få en jack i foten mellan två tår, där min tejpning hade skurit in. Vidare beställde jag "Packed lunch", för på nästa etapp så fanns det ingen plats längst leden att handla lunch.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7],

West Highland Way - dag 4


Vandringens fjärde dag längst West Highland Way. Solen lyste från en klar himmel och det här visade sig att bli vandringens varmaste dag. Här gällde det att skydda mot såväl sol som knott.

Section: Inverarnan - Tyndrum
Distance: 21km


De första sex kilometrarna vandrar man längst River Falloch, ett härligt vattendrag som med sitt porlande ger hela en lugn och lantlig stämning. Väl vid Carmyle Cottage var det dags att akta huvudet, man korsade under järnvägen. Och det är en absolut rekommendation att man bara korsar järnvägen på tillåtet sätt, annars kan man få böter på hela 1.000£.


video
River Falloch.

Väl på den västra sidan av såväl River Falloch, järnvägen samt väg A82(T) så lämnade man det mysiga landskapet nere i dalen. West Highland Way tar en upp längst kanten på ett av bergen. Här stöter jag åter igen ihop med två bekanta från tidigare dagar.

Steve and Kay.

De som inte bar med sig egen lunch skulle kunna ha lämnat leden och gått någon kilometer fram till byn Crianlarich. Men jag hade valt att köpa packed lunch. Naturen åter bytte skepnad då man klev in i en skog, då valde jag att slå mig ner i skuggan under lövträd med ljudet av rinnande vatten.

Packed lunch. Not healthy food.

Förutom ett vitt bröd, en yoghurt, en frukt och en tetra dryck så innehöll alltså den packade maten en hel del godis. Jag räknade efter (då det tydligt är märkt på produkter i UK) och insåg att chips, snickers, tabletterna (mint) och Nutri-Grain baren tillsammans utgör ca 40% av den totala mängden kalorier som man förbrukar en vanlig dag. Visst, jag rör på mig och spenderar energi men kroppen blir inte alls mätt på dessa produkter.

Åter igen passerar jag Kay och Steve för att komma ut ur skogen. När jag närmar mig Kirkton Farm så hittar jag en intressant skylt. Ovan kan ni nu jämföra skylt och verklighet. Väl vid det lilla samhället Auchtertyre så kom jag ikapp Ian och Amanda, de satt i skuggan utanför den lilla butiken och vilade. Här köpte jag mig en flaska kallt vatten - det behövdes verkligen.

Man ska absolut inte underskatta mängden vatten man måste dricka, speciellt om det är varmt. Jag kan absolut rekommendera att man alltid fyller på sin vattenflaska så snart man passerar en plats där det är möjligt.

Väl i Tyndrum så bor jag på Tyndrum Lodge Hotel, kvalitén var kanske inte den bästa. Visst var det dusch på rummet, men som så ofta i Skottland är kvalitén dålig. Det är nästan inget tryck i ledningen och varmvattnet är inte så varmt.

I samhället finns det en hel del bra butiker. Det här är ett riktigt bra ställe att ta en extra vilodag på; flera pubar, butiker med mat, presenter och whisky. De har även en riktigt fin butik för kläder och utrustning vid vandring. I denna butik köpte jag en vandringsstav för 25£, man kunde ha fått två för 40£. Mina knän sa nu att det var dags att få stöd för den fortsatta vandringen. Tänk dock på att butikerna kan stänga så tidigt som 17:00. Så om man kommer in sent på eftermiddagen så är det viktigt att man går och tittar direkt och inte lägger sig och vilar på rummet först. Det finns också ett turistcenter på orten.

På vägen tillbaka från butiken springer jag på Kay och Steve som sitter i solen utanför hotellet. De bjuder mig på en öl i solen. Nu sitter vi och pratar en hel del, jag får reda på att hon är ett år äldre än mig och han är fem år äldre. Det blir mest att jag och Kay pratar, hon är väldigt öppen och pratar mycket. Vi skiljs åt och jag väljer att äta middag på hotellet - lasagne med grönsaker och mineralvatten. Och till efterrätt äppelpaj med glass och grädde.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7],

West Highland Way - dag 5

Dag fem längst West Highland Way och den vandring som jag bokat via Prima Travel. Det var dags att vakna upp till den längsta dagen på hela vandringen, i dag skulle jag gå hela 30km. Därtill så fanns det inget rum att boka på slutet av delsträckan, så jag var tvungen att ta bussen tillbaka till en plats som jag passerat tidigare på dagen.

Section: Tyndrum - Kingshouse Hotel
Distance: 30km


Lämnar hotellet redan 08:15 denna morgon, en timme tidigare än vad jag brukar göra. Synd att frukosten var riktigt dålig här. De serverade bland annat friterat vitt bröd!



Luften är riktigt friskt och trots trötta ben så tar jag upp en relativt god hastighet. Om man har långt att gå så tycker jag själv att det är bra att öka tempot lite på de enkla delarna. Att ta ut sig i den tuffare terrängen är inget jag rekommenderar. 


Who is looking on who?

På omkring fyra timmar gick jag ca 16km. Leden tog mig först längst en dalgång men vid byn Bridge of Orchy blev det skog och sedan över Mam Carraigh. Bilden är från en liten bro en kilometer innan den lilla byn.

När jag går ner längst sidan på Mam Carraigh är klockan ca 12:15. Framme vid Inveroran Hotel och dags för en lunch. Här äter jag soppa och bröd, samt köper en snickers för att ha med mig på den vidare vandringen.

Efter 30 minuter vila beger jag mig iväg igen. När jag går ut så kommer Ian och Amanda gående.



video
Mam Carraigh.

Bägge de andra paren som jag haft kontakt med har rum bokade här, så de kommer inte att gå längre. Även jag har rum bokat här, men jag vill pressa mig och gå själv över Black Mount. Det är ca 14 km över berget utan några hus, inga direkta skydd mot väder - helt enkelt det mest ödsliga sträckan på hela West Highland Way.

video
Black Mount.

Går omkring 14km över Black Mount i en hög hastighet, högre hastighet än jag själv märker. För jag är så trött att jag tittar fel på klockan, det har gått fyra timmar och inte fem. Så jag ställer mig vid den stora vägen i väntan på bussen som ska ta mig tillbaka till Bridge of Orchy, där en anställd från Inveroran Hotel ska hämta upp mig. I den ganska kraftiga blåsten står jag och fryser i 30 minuter innan jag inser mitt misstag. Så i stället för att sitta inne i värmen på Kingshouse Hotel och äta middag står jag och fryser. Ca 90 minuter efter jag kommit fram så står äntligen bussen där och plockar upp mig.

Amanda, My self and Ian.

Det här var en riktigt lång dag, men jag lärde mig absolut nyttiga saker. Som att verkligen fylla på vattnet när man har lunch, att hålla ordentlig kontroll på tiden samt verkligen läsa instruktionerna om platsen där bussen ska gå ifrån. Väl tillbaka Inveroran Hotel så satt de andra jag träffat redan där, och snart åt vi alla en god middag. Min middag bestod av kyckling inlindad i bacon (14£), samt en kall öl och till efterrätt tog jag äppelpaj med glass.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7],

West Highland Way - dag 6


Den sjätte dagen på West Highland Way var lugn för mig. Jag hade redan vandrat över Black Mount dagen innan så när de andra begav sig av efter frukost slappade jag lite på rummet. För att sedan ta en lugn promenad på 45min ner till stora vägen, och att ta bussen.

Section: Kingshouse Hotel - Kinlochleven
Distance: 14.5km

Att åka buss kostar 3.75£, vilket det absolut är värt. Efter ca 20 minuter i bussen var jag åter framme vid den plats som jag så kylslagen stod i går, efter att ha gått över Black Mount. Jag börjar med att gå in på hotellet, där jag träffar Kay och Steve. De tar en fika medan jag äter en lunch bestående av tomatsoppa (2.95£). Själva hotellet är rätt mörkt, så se upp för den stora och trötta hunden som antagligen ligger innanför dörren. Hunden rörde sig knappt trotts att jag gick emot den. Gissar att hunden kommer att ligga där, även om du besöker platsen långt senare än när jag var där.

Devils Staircase.

Efter ca 4km så var det dags för Devils Staircase, en serpentinväg som är en del av en militärväg byggd under befäl av Major Caulfield 1750. Toppen är ca 560 meter över havet. Bilden ovan är svår att få perspektiv på, men titta väldigt noga i mitten på bilden så ser du en vit "prick" längst stigen. Det är den vita jackan på en vandrare som går framför mig. Det finns ytterligare människor på bilden, snett uppåt höger från den första.

Looking backwards down Devils Staircase.

View of the mountains after climbed Devils Staircase.

Efter ha bestigit djävulens trappa så kom, med tiden, en betydligt tuffare uppgift. Att vandra över massivet var en helt fantastisk upplevelse, det fanns så många olika bergstoppar och utsikten fick en att tappa andan. Det riktigt svåra kom dock när man skulle gå ner på andra sidan. Att ta sig upp tog kanske 30 minuter, att ta sig ner tog 2-3 timmar. Och det på en stig som var väldigt stenig.

video



Efter vad som kändes som intill en evighet så kom jag allt närmare målet, knäna var väldigt ömma efter att ta sig nerför berget. Till råga på allt behövdes en skruv på gåstaven dras till, och jag hade ingen sådan utrustning med mig.

Men det var också massor av människor på väg upp för berget. Just nu pågick Caledonian Challenge, ett fantastiskt event där man går ca 90km på 24 timmar. Jag ska absolut läsa igenom deras hemsida och se om jag kan delta i någon av deras kommande utmaningar.



Kinlochleven. Right: Grocery.

Kinlochleven Climbing Centre.

När jag kommer in i byn så ser den först inte så mycket ut för världen, inga stora butiksgator eller så. Men det finns några butiker, flera är dock stängda. När man kommer in från norr så kan man dock vika av direkt till vänster före man går över bron (River Leven delar byn i två delar), så hittar man en matbutik någon minut nedåt gatan.

Det som verkligen intresserade mig var dock det stora klättercentret mitt i byn, byggt i en gammal fabrikslokal. De hade ett antal höga klätterväggar, men också något extremt häftigt - en inomhus isvägg!! Självklart hade de en butik, tänk på att de kan stänga tidigt på helgdagar.

Själv hade jag rum på MacDonald Hotel, som ligger längst norr ut i byn. Ett hotell med bra mat, även om frukosten var lite begränsad. Det riktigt illa var att mitt rum (nr: 10) var väldigt knarrigt i golvet. Hela rummet lutade lite också så tidvis höll jag på att rulla ur sängen på natten. Det var två sängar i mitt rum, jag borde nog ha använt den andra sängen - den såg ut att stå mer rakt.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7],

West Highland Way - dag 7

Dag sju, den sista dagen av vandring längst West Highland Way i Skottland. En dag som började med en rätt arbetsam stig som tar en upp från dalens botten upp på högre höjd igen och Lairigmor massivet. Under dagen gick man längst en gammal militärväg.

Section: Kinlochleven - Fort William
Distance: 22.5 km

På morgonen såg jag att Kay och Steve lämnade hotellet samtidigt som mig. Sin vana trogen gick de snart i hög hastighet. Vi skulle bo på samma ställe den kvällen, men jag såg dem aldrig där då det inte fanns några gemensamma sociala utrymmen på det stället och de kom nog fram flera timmar före mig.



Jag hade gått i ungefär en timme när någon ropade på mig. Det var Ian och Amanda som kommit ikapp mig. Så här på den sista dagen av vandring så drog jag ner på tempot och gick tillsammans med dem under delar av dagen.

video

View over Kinlochleven and Loch Leven.
Noel smiling to the camera

Efter ett tag så kom en tjej ikapp oss på leden. Hon heter Noel och är från USA. Snart pratade vi väldigt mycket och jag fick reda på att hon var fem år äldre än mig, att hon arbetade som sjuksköterska i en ambulans samt med brandbekämpning sommartid. Helt enkelt - en riktigt tuff tjej.


Hon har gått från Skotska östkusten, rakt över till den västra sidan. Under resten av dagen så gick vi tillsammans, och när vi valde att besöka resterna av en 2500 år gammal fornlämning på en kulle så valde Ian och Amanda att gå vidare längst leden.
Forest, about 6km to the end of West Highland Way.

video

2500 year old Stoneage fort on the top of a hill.

Efter besöket på den höga kullen kom vi aldrig ikapp Ian och Amanda, så jag såg dem inte mer. Har dock fått ett mail från dem när jag kommit hem och blivit inkluderat på Facebook. Även Kay och Steve samt Noel fick min mailadress samt adressen till denna blogg.

Det gäller att ha kul när man vandrar. Kvällen innan satt jag på puben med Kay och Steve för att titta på Englands match på storbilds-TV. Och nu så här på sista dagen gick jag och Noel förbi ett stort stenblock precis utanför Fort William. Skrattande gick vi runt denna sten tre varv och önskade.

The "wish stone", I and Noel walked three times round it.

Nästan inne i stan så passerade vi Noels boende, hon släppte av sin utrustning där och sedan gick vi tillsammans den sista delen in till slutpunkten. Knäna värkte, kroppen var trött men det kändes också vemodigt att äventyret var över. Allt avslutades med fotografering, en kram och en puss på kinden. Kan säga att det kändes väldigt skönt att komma fram.

Mattias at the end of West Highland Way.

Inlägget har redigerats: 2012.01.21
[Dag 1], [Dag 2], [Dag 3], [Dag 4], [Dag 5], [Dag 6], [Dag 7].
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...