*** Inspiration för träning, resor och friluftsliv - välkommen till Vandringsman.com ***

fredag 15 juli 2011

Att bestiga Kilimanjaro

Friluftsliv och äventyr handlar om att uppleva, men via Internet så kan vi nu också låta oss inspireras av andra. Därför är det trevligt att någon annan än jag själv eller min kompis Markus skriver något här på Vandringsman. 

Med Isabell får nu Vandringsman sin första gästbloggare. Och hennes bidrag är berättelsen om hur hon  2007 åker till Tanzania för att nå toppen av Kilimanjaro. 

Den 15 Oktober 2007 stod jag och ett gäng andra förväntas fulla tjejer i blandad ålder på Arlanda och väntade på att få komma iväg till Tanzania - för att där ”bestiga” Kilimanjaro med sina 5895 m över havet. För min egen del började allt egentligen redan 1 år tidigare då min pappa hastigt gick bort i en hjärtinfarkt. Jag grävde ned mig i träning och för mig gick det ut på att köra så slut på mig själv att jag inte hade tid att tänka och att jag blev så pass trött att jag kunde sova på kvällarna utan att grubbla.

Självklart insåg jag snart att det inte fungerade i längden, utan jag bestämde mig för att sätta upp ett mål med träningen - något jag kunde se fram emot. Då jag alltid varit intresserad av berg och av att testa mina gränser så blev valet ganska enkelt. Kilimanjaro, hur svårt skulle det kunna vara?

Vi anlände till Kilimanjaro Airport runt lunchtid och fick sedan vidare transfer till Springland Hotel i Moshi. Där vi fick en chans till lite vila innan middag och genomgång av själva vandringen och toppturen. Jag tror att här fick nog en del i gruppen, även jag, till viss del en tanke om "vad har jag gett mig in på?" Var detta verkligen genomtänkt in i minsta detalj?

Kan bara svara för min egen del och visst var det genomtänkt. Hade ”klättrat” det där bergen mer än en gång under mina trningspass. Det som skrämde mig, som inte går att påverka är hur klarar just JAG av höjden?! Det är inget man kan träna på.


Dag två bjöd på en skummpig färd upp till Marangu Gate, startpunkten för våran vandring (1800 m) Enligt schemat skulle vi vandra i ca 3-5 timmar denna dag, målet var Mandara Hut (2700 m) där vi skulle övernatta. Förstod ganska snart att man kunde lägga till ett par timmar på den tiden, och det visade sig att tids schemat sprack varje dag.

Väl frame vid Mandara så var hela gänget trötta men glada att första etappen var avklarad. Vi gjorde hos hemmastada i vår ”barack”. Jag gick på spindel jakt runt min ”säng” och självklart de enda som fanns i hela rummet satt och gosade sig vid en av just ”mina” sängstolpar. Har en minnsebild på att det var stora som tefat och man kunde säkert utan problem gått ut och gått med dem i koppel om man så hade velat. Tur att det fanns de i gruppen som inte hade fobi, och lirkade iväg dem utan att blinka. Trots detta sov jag väldigt bra denna natt.


Dag tre ... HUNGRIG ... fick vi inte mer till frukost och när är det lunch? Maten blev ett stor problem för mig. Då jag lagt ganska stor vikt vid träning och anser att jag då var i mitt livs bästa form, så var jag även van att vräka i mig mat sex gånger om dagen. Här var det frukost, lunch och middag - mina energibars som jag hade med mig räckte inte långt. Och den mat vi fick var i mina ögon väldigt undermålig när det gällde intag av energi.

Horombo Hut (3800 m) var slut punkten för denna dag, från regnskog upp till alpinmiljö. Här hade vi en extra acklimatiseringsdag. Vi bodde här i små hytter på 6 bäddar, och blev snart varse att vi var tvugna att knyta in allt ätbart och gömma väl för råttorna gick lös om natten och rotade i allt.
Zebra Rock
Under vår ”vilo” dag vid Horombo Hut gick vi en acklimatiseringstur till Zebra rock. En lite underlig klippa, som är Zebrarandig. Vi hade även fina vyer över Kilimanjaro och det gav mer smak för toppturen.

The Saddle
Dag fem. The Saddle, ett månlandskap som var en ren transportsträcka upp till Kibo Hut. Sträckan bjöd på uselt väder med snö och regn om vart annat. Humöret fick sig en känga och magen kurrade - eller rättare sagt den skrek av längtan till en stor pizza, chips och annat fett. Kibo Hut kan man kalla för base camp inför toppturen. Här åt vi en sparsam middag för att sedan få några timmars vila innan toppturen.

Vi sammlades vid halv 11 på kvällen och blev tilldelade några kex och chokladkakor som hade ett bäst föredatum som var långt tillbaks i tiden. Även fast vinter jackan, mössa och vantar hade åkt på så kändes vädret bistert och kallt. Framför allt var det mörkt. På med pannlampan och sedan var det bara att börja gå - sakta men säkert...

Ett par timmar in på toppturs vandringen började jag tycka att nu var det inte roligt längre. Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Underställen gjorde ingen nytta, trots ullsockar var fötterna frusna. JAG GER UPP - hög tag i närmaste guide ... TA MIG NED... jag vill inte mer.

- No, no... Sunrise Gilmans Point ... Yes?
- Hur långt är det dit då frågade jag förtvivlat.
  Tystnad , lite betänke tid ...
- Thirty minutes ...pole ... pole

Det sitter bara i huvudet - fick pepping av en av tjejerna,  70% sitter i huvudet. Jag borrade blicken i backen och började gå. Har ingen aning om hur lång tid det tog att ta sig till Gilmans Point (5685 m)  men inte var det några 30 minuter inte. Men det spelar ingen roll för där började solen gå upp och guiden knackade mig i ryggen och pekade åta andra hållet - Uhuru Peak!! Så nära att man nästan kunde ta på det, men så pass långt bort att det tog säkert 3 timmar till innan ... JAG ... den 11 oktober kl 07.08 stod på toppen av Kilimanjaro.

Och det var då jag förstod - This is the end of the life as I know it.

Isabelle på toppen av Kilimanjaro
Vandringen tillbaks ned är en historia i sig. Men själva toppturen och tillbaks till Base camp tog ca 13 timmar för mig, jag levde på dextrosol och vatten. Från våran grupp var det bara 9 av 15 som kom upp.
Jag tappad 5 kg under hela turen. Extra energibars är ju aldrig fel, jag hade med mig för få. I dag kollar jag lite mer noga om det går, hur arrangören har löst mat frågan (Denna tur ordnades av Äventyrsresor). Självklart är man olika från person till person vad man kräver energimässigt.

I det stora hela så rekommederar jag turen varmt. Det är speciellt, det är vacker ... helt underbart.

/Isabelle

2 kommentarer:

  1. Intressat berättelse. Hoppas jag får möjlighet att också bestiga Kilimanjaro. Vad bestod maten av som ni fick från arrangören?

    SvaraRadera
  2. Mycket givande berättelse. Blev så sugen på att börja träna för att kunna göra något extra under 2012. Det gäller ju bara att hitta motivationen.

    SvaraRadera

Välkommen!! Hoppas du skriver ett inlägg, det skulle motivera mig att fortsätta med min blogg.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...